Staterna än de svenskar, som ej hade fördel däraf, och kunde icke upphäfvas. Tillräckligt skydd vore enligt Oxenstjernas mening gifvet åt den nederländska handeln, om man gåfve den försäkran, att man »skulle accomodera vectigalia ad provehenda mutua commercia». Ehuru det af denna diskussion egentligen icke framgår, att de bägge parterna kommit till en bestämd öfverenskommelse, lemnade de nederländske ambassadörerna dessa frågor och öfvergingo till den del af instruktionen, som rörde inneslutandet af Danmark, England, Brandenburg och staden Danzig i den blifvande traktaten; äfven framkommo de ännu en gång med sina fredsmedlingsförslag, hvilka likväl bestämdt afböjdes af svenskarne. Hvad inklusionen angår hade de intet däremot, så vidt det rörde Danmark och England, då de lågo i underhandlingar om förbund med dessa stater; detsamma gälde Brandenburg, med hvilket de redan ingått fördrag. Hvad Danzig angår, så vägrade de däremot bestämdt dess rätt till inklusion, ty därtill hade denna stad ej mera rätt än Elbing eller Thorn, ty det var ingen själfständig stat. Staden låg dess utom i fäjd med Sverige och hade afböjt de fredsförslag, som samma land gjort staden. Frågan om Danzig var dock på sitt sätt den för Generalstaterna vigtigaste, och en förbindelse, däri ej Staternas handelsfrihet på Danzig, genom stadens inklusion garanterades, var för dem af föga värde. De voro dessutom i denna fråga bundna af den i augusti ingångna traktaten med Danmark. Ett nytt sammanträde hölls därföre också den 4 aug., då frågan om Danzig särskildt afhandlades, dock utan resultat. Äfven de öfriga frågorna dryftades, men några nya inlägg gjordes ej, och man stannade vid samma obestämda, tvetydiga punkt, som vid det föregående sammanträdet. Någon traktat kunde dock ej på dessa sväfvande öfverenskommelser uppsättas. Också förgingo öfver 14 dagar, innan nästa allmänna sammanträde ägde rum.