hufvudsakligen politisk, i sina detaljer däremot kommersiell. Då Sverige sträfvade efter ett Östersjövälde, som ingen stat hade en större förmåga och ett djupare intresse af att motarbeta än Generalstaterna, så var det klart, att Sverige skulle, då Generalstaterna erbjödo en underhandling, visa sig så tillmötesgående, som det var möjligt utan att göra några reela offer för att binda vid sig denna makt eller insöfva den i fråga om halten af de svenska planerna. Det var Sverige angeläget att påminna Staterna om de gamla förbunden, om den gemensamma roll, de förut spelat vid afgörandet af den nordiska politiken, och att binda dem fortfarande vid Sverige genom upplifvandet af dessa förbund. Med de gamla förbundens upplifvande, kunde dock icke de gamla förhållandena återkomma, som en gång voro förändrade, och ingen svensk statsman kunde undgå att inse det svaga bandet i ett fördrag, som hvilade på föråldrade förutsättningar, gent emot de mäktiga intressen hvilka de nya förhållandena framkallat. Se vi återigen på hvad Generalstaterna åsyftade med Elbingertraktaten, så var förhandlingarne om dess ingående ursprungligen endast en förevändning att komma svenskarne in på lifvet, att göra sig mera förtrogne med de svenska planerna och söka utforska i hvad mon de verkligen kunde skada Generalstaterna. Svenskarne visade dock så stor eftergifvenhet vid underhandlingarne och tillika en sådan kraft och framgång i sina krigiska företag, att man i Haag fann det säkrast att hafva Sverige till bundsförvandt, när man kunde få det med drägliga vilkor. Ett svenskt östersjövälde kunde visserligen aldrig behaga Staterna, men det hade ej varit dem olidligt, för så vidt Sverige hade afstått ifrån en för dem tryckande handelspolitik. Då Sverige nu visade sig tillmötesgående, var det bäst att gripa de fördelar, som man kunde få, man kunde ju sedan möjligen begära