mellan Staterna och Portugal, och en nederländsk flotta hade afsändts till den portugisiska kusten <footnote>Apbms bref 12 o. 16 nov.</footnote>. Staternas gamla bundsförvandt Brandenburg stod dem visserligen åter, men misstron till det oraniska partiet gjorde alltid kurfursten misstänkt hos ett stort parti, och ej kunde häller Königsbergerfördraget så lätt glömmas <footnote>Om de olika makternas ställning vid denna tid se Arend anf. st. IV 1.</footnote>. Ej underligt under sådana förhållanden, att meningarne voro delade uti Haag, huru man skulle förhålla sig i den nordiska politiken. De försiktige ville, att man ej skulle lägga sig i de nordiska angelägenheterna och öka antalet af sina fiender, då man ej hade några säkra vänner att påräkna. De djärfve däremot ville en kraftig inblandning, på det att den ifrån alla sidor hotade handeln ej måtte vid Östersjön få en obotlig skada. Alt skarpare framträda under hösten 1657 dessa bägge partier <footnote>Apbms bref 7 sept. m. fl.</footnote>. Den 10 dec. n. st. inlemnade Appelboom ett memorial, däri han betygar Sveriges vänskap för Staterna. Äfven Rosenvinge inlemnade den 18 dec. n st. till Hollands ständer, där han hade sitt egentliga parti, ett memorial, i hvilket han yrkade på hjälp för Danmark under förevändning af, att det var Generalstaterna, som lockat denna makt till krig <footnote>Apbms bref 21 och 24 dec.; Weimans bref t. kurf. af den 25 dec.; 8 och 15 jan.; 5 febr., tryckta i Urkunden u. Actenstücke VII. — Rosenvinges yrkande på sändebudens återkallande fr. Preussen hade man dock ej velat bifalla. Apbms bref 16 nov.</footnote>. Ständerna föreslogo ock att sända en flotta och 6,000 man till Danmarks hjälp, om Sverige ej ville gå in på en allmän fred på brömsebro- och stumsdorfer-fredernas vilkor under Staternas medling, men beslutet kunde ej genast genomdrifvas, enär Dort och Rotterdam motsatte sig detsamma. Småningom lyckades man dock häfva deras betänkligheter, och den