Såväl de Thou som Downing, såväl Rosenvinge som Appelboom inlemnade under februari månad memorial till Generalstaterna, däri de uttryckte sina respektive makters stora kärlek till freden i norden och önskan, att den måtte snart realiseras. Det var dock endast i dessa vackra fraser, som enigheten emellan dem bestod, ty att deras önskningar och syften föröfrigt högst betydligt divergerade, det skulle snart visa sig <footnote>Kongl. Bibl. anf. Samlingar.</footnote>. Sådan var ställningen i de förenade provinserna, då underrättelsen om freden i Roskilde dit anlände. Den 21 febr. skref konungen från Kjöge till Appelboom och anmodade honom att för Staterna notificera den afslutade freden och att uppmana dem »att ej genom någon passion ifrån den gambla vänskapen sig förleda låta» <footnote>Riksreg.</footnote>. Konungen ansåg det möjligt, att Generalstaterna ännu skulle önska Elbingertraktatens ratifikation, hvilken önskan konungen dock ej ville efterkomma, såsom sakerna nu utvecklat sig. Likväl beder han, att Appelboom skulle »entretenera de herrar Generalstaten i ett godt humeur och visa dem all vänskaps kontestationer». *

VI.

Roskilderfreden innehöll tvänne punkter, som måste på det ömmaste beröra de nederländska östersjöintressena. Såväl Sverige som Danmark lofvade afsäga sig de förbund, som kunde vara den andra parten till skada, och Östersjön skulle af bägge parterna stängas för fiendtliga flottor. Freden tyckes dock ej gjort det intryck i Haag, som man af nämda vilkor kunde ha rätt att förmoda. Efter underrättelsen om freden blefvo visserligen underhandlingarne lifligare och Staterna än angelägnare att skaffa sig bundsförvandter för att upprätthålla