majestets descent på Zeeland har väckt själf hos de franske och engelske ministrarne en sådan alteration och confusion, att jag det intet nogsamt utskrifva kan» <footnote>Apbms bref 30 aug.</footnote>. Sundet kunde nu komma i svenskarnes händer, ty Danmarks svaghet var känd, och följderna häraf voro oberäkneliga. Den 25 aug. n. st. beslöts, att skrifvelser skulle af sändas till amiralitetet i och för anskaffande af fartyg <footnote>Aitzema anf. st. IX sid. 88. Redan den 24 juli hade Staterna fattat ett beslut om utrustandet af fartyg, se konungens bref af den 30 aug.</footnote>. Den 31 aug. n. st. samlades Hollands ständer talrikt (50 personer) för att rådslå om de svenska angelägenheterna. Rådspensionären framhöll den fara, som nu hotade Holland, och att Danmarks öde lätt kunde blifva Hollands, samt att östersjöhandeln var nödvändig för Staterna i allmänhet. Det var därföre af stor vikt, att man skyndade till Danmarks hjälp. Dorp hade underrättat Staterna om fredsbrottet och på samma gång meddelat dem, att han skulle resa för att ratificera traktaten. Detta väckte åtlöje, men detta oaktadt ville man om möjligt komma öfverens i ratifikationsfrågan »för ärans skull». Ett »avis» blef uppsatt att förse Glückstadt och ett par andra platser med några nödtorftigheter, såsom att ditsända 12,000 rdr i varor och en penningeförsträckning af 20,000 rdr. Vidare skulle 19 skepp göras färdiga och små fartyg uppställas i kanalen, samt besättningar utses af landkompagnierna (6,000 man) <footnote>Apbms bref 2 och 6 sept.</footnote>. Flere af de andra staterna funno det något djärft att öppna fiendtligheter emot Sverige, ty därtill syftade onekligen Hollands resolution, om ock de Witt förklarade, att det endast var för att hjälpa Danmark, ej för att bryta med Sverige, som dessa åtgärder vidtogos <footnote>Apbms bref 16 sept. — Detta de Witts yttrande, som flere gånger uttalades, strider emot denne statsmans annars så uppriktiga och bestämda uppförande gent emot Sverige, hvarvid han afböjt i det längsta en »ruptur», liksom han insett, att en ratifikation af Elbingertraktaten måste förbinda Staterna att ej hjälpa Danzig, en uppfattning, som många af hans parti ej delade (se Apbms bref 23 mars 1657 m. fl.). »De Witt, en honorabel och förståndig person», som Appelboom uttryckte sig (23 juli 1657), var ej den enda, som konungens fredsbrott vände ifrån Sveriges parti. »Nu hafven I äntligen fått ögonen öppna», lär Beuningen yttrat (Apbm 2 sept.) vid sin återkomst. En person, som under denna tid närmar sig det anti-svenska partiet för att följande år uppträda såsom svensk fiende, är sändebudet Huybert. — De Thou likaledes aflägsnar sig från Sverige. — Se Apbms bref.</footnote>. Särskildt var