Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det är ingen konst. Men nu vill jag ha mitt ord med i
laget också, och det låter så här: Du ger dig genast af
härifrån, pojke, för jag vill inte ha något tocket här
maskopi omkring mig. Och ni får hvarken skrifva till
hvar-ann eller träffas, förrän du skaffat dig skuta och rätt att
föra henne, och då få vi se hvad det kan bli af. Qör du
lett enda försök att träffa dotter min före den tiden, så är
det slut med hela af talet. Hör du det!»
»Ja,» svarade Gustaf, »och jag begär ingenting bättre!
1 morgon bittida seglar jag för att söka opp min kapten,
så att farbror behöfver inte vara rädd för att jag inte
skall hålla mitt ord. Men jag vill ha farbrors löfte på att
vänta i två år, ty så lång tid behöfver jag för att läsa
mig till kapten. Och när den tiden är förbi, då kommer
jag med Guds makt hit till Stralsund på eget däck och
då begär jag min brud af farbror, och så hissa vi segel
och styra af till mitt hem.»
Min far blef återigen mörk i hågen ’vid dessa ord,
och jag fruktade för att Gustaf skulle ha fördärfvat
alltsammans för oss, genom sin oförsiktighet att yttra dem;
men hvad min far också tänkte, så sade han likväl
ingenting, utan det öfriga af kvällen förflöt mera lugnt och
fridfullt än man kunnat vänta. När vi skildes åt, skakade
min far och Gustaf hand med hvarandra, och sedan vände
min far sig bort, i det han på sitt vanliga korta sätt sade
till mig:
»Du skall Väl lysa honom ut, du Marie, så att han
inte stupar omkull därute i mörkret.»
Och på det sättet fingo vi utan vittnen taga afsked
af hvarandra; men att det inte var tid hvarken till långa
eder eller försäkringar, det kan ni lätt tänka er. Ett
famntag, en trofast kyss, ett par upprepade
handtryckningar bch ett framhviskadt: »Mod bara, med Guds hjälp
se Vi hvarandra åter.» Och snart hörde jag på nytt de
raska stegen ljuda nedåt gatan. Jag sväljde tårarna och
gick in, där jag emottogs af min far, som stod midt på
golfvet med armarna i kors, på följande sätt:
»Hur tusan kan man fästa sig vid en töcken där
flyttfågel. Tacka vill jag min vän mässingsslagaren, den vet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
