Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han föddes, och när fadern, den förre skepparen, åkte
ner sig på isen ate på Saxarfjärden en vinter, sedan han
varit i staden och sålt fisk och farit drucken hem på
natten, då var det slut med henne också, och på vårsidan
stoppade Mattias ner henne i kyrkogården på storön,
och sedan satt han ensam igen ute på sin holme.
»Hvad dog hon åf egentligen?» frågade en af
fiskargubbarna, som var med på begrafningen.
»Det var allt skepparsjukan, det,» svarade Mattias;
»den hade hon haft i faggorna hela ti’n, för rexten!»
Och så for han hem igen och fann sig i ensamheten
så godt han kunde. Fostersonen hade han fått plats åt
inne i staden hos en handlande, där skärgårdsfolket
brukade hålla till, och där artade gossen sig bra, och
när Mattias någon gång var inne med strömming, hälsade
han på honom i boden och fick alltid en bit tuggtobak
med sig hem. Den gladde han sig nog åt, men ändå
mera åt att pojken växte qch började se ut som en
herreman, när han närmade sig tjugotalet.
Det var nu man började kalla honom »Kråk-Matts»
ute på öarna, och det tyckte han inte illa om för resten.
»Det är bättre det, än om di skulle skälla mej för
’Fyll-Matts’,» brukade han säga, »och sämre kom sam ser
kan en ha’ än kråkorna minal»
Det var nämligen så att ute på holmen, där Mattias
bodde i sin snedstuga, var det ovanligt godt om kråkor,
till och med för att vara i skärgården. Det hade nog
sina goda skäl också att de höllo till dar, och att till
och med ett par hade sitt bo i stora askträdet, som stod
utanför stugan och skuggade öfver den på ena sidan,
på samma gång som det läade för nordan, som på
höstsidan brukade komma nerdejsande mellan
backklintarna.
Mattias kunde bra med att salta strömming, och
när han satt nere vid sjön och gälade den, slängde han
alltid ut inkråmet åt kråkorna, hvilka voro nere och
skuttade omkring honom, alldeles som han varit en
gammal kamrat. Han pratade då med dem, och de
kraxade i olika tempo och tonarter och hade så mycket
att berätta — på sitt vis förstås; men det var alldeles
som om gubben förstått dem och de honom.
Det var på vårsidan en dag då gubben satt i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
