Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knut och Betty Almlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Som det skulle upptaga allt för mycket tid och allt for
mycket papper att i detalj söka skildra alla de roller Knut
Almlöf skapat, vill jag här sysselsätta mig med endast ett
fätal af dem, helst de flesta ligga så nära vår tid, att de ännu
lefva i friskt och tacksamt minne hos den publik, som med
saknad sett honom lemna teatern, och som ännu altid hyser
det glada hoppet att få se honom vända tillbaka dit, om också
endast som gäst.
Låt oss till exempel forst tala om de verkliga
karaktärsroller han skapat i komedin och lustspelet, om hans Benoiton,
hans Perrichon, hans Onkel Sam, hans Advokat Knifving, hans
Daniel Heire och hans oöfverträfflige Heir Poirier. De äro
fristående, skarpt utpräglade, mästerligt färglagda figurer alla
dessa, ty Knut Almlöf har både det modet och den förmågan
att begagna bjärta farger och en bred och saftig pensel, när
han tecknar och gisslar de menskliga svagheterna. Han lägger
icke fingrame emellan, men han öfverskrider också aldrig det
menskligas gräns, han målar aldrig karrikaturer. Man har sett
dem ute i det verkliga lifvet, alla dessa hans »gubbar», som man
en gång med ett allmänt gängse slagord kallade dem, det är
idel gamla bekanta! Se till exempel på Herr Benoiton, eller
Herr Perrichon, på brackan som blifvit rik och som pöser af
sjelfbehag och dumhet — se på Knifving, bränvinsadvokaten,
som vädrar en injurieaffar, och som är färdig att taga
skandalen till hjelp för att förtjena några kronor, men som aldrig
markerar svaghet, utan har munnen full af fraser om rättvisa
och heder, saker som han i sjelfva verket sätter bra litet värde
på, om han inte kan förtjena också på dem. Och Daniel
Heire, »hackspetten», som aldrig kan prata nog när det gäller
andra, men som genast är framme med sitt »nog sagdt», när
det gäller honom sjelf — slarfven som aldrig kunnat sköta
sitt eget och som nu går omkring och är missnöjd med hela
verlden, derför att han i sjelfva verket är missnöjd med sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
