Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hafvet som han dref omkring på, var ett af
hufvud-stadens torg; spilran som höll honom uppe var en
sop-qvast, och han var klädd i södra arbetsinrättningens
välkända uniform. Han tilltalades af hufvudstadens pigor med
det generella namnet “Dillström"; af ordningsmannen på
inrättningen med n:o 57, af kamraterna med öknamnet
“Tuppen“ och af stadens poliskonstaplar med det mera
förtroliga tilltalsordet “Du der!“ Han var en lång, gänglig,
något kutryggig gestalt med flintskallig hjessa och
grå-sprängdt hår, samt likadana polissonger, som ännu hade
en viss aning qvar om den engelska snitten. En temligen
stor, böjd, mer än lofligt rödsprängd näsa skilde ett par
djupliggande grå ögon, som med slapp och glasartad blick
skådade ut öfver den gata eller det torg som skulle sopas,
och om det någon gång blixtrade till i dem något som
liknade en stråle af medvetande, så var det vid åsynen af
en krogskylt, eller, men mera sällan, vid åsynen af ett
barn som var klädt i blått. Kinderna voro insjunkna och
med stora utstående knotor, munnen bred och infallen, med
tunna läppar och hakan temligen lång och slapt
nedhängande, så att munnen merendels befans öppen. Rösten var
en djup bas med något af en brumning uti sig, och de
långa armarna samt de ännu längre benen tycktes altid
sträfva åt olika håll, hvarförutan det i gången fans något
struttande, hvUket gifvit anledning till kamraternas öknamn.
När den träskobeklädda gatsoparehären om morgnarna
marscherade ner utför Glasbruksgatan på söder, så kunde
man vara säker på, att lika visst som en liten rödhårig
och trind figur med 28 på mössan marscherade i spetsen
och såg sig omkring lika fräckt och frimodigt som ett
sön-dagslejon på Norrbro, lika säkert kom “Tuppen“ några steg
efter hela den öfriga skaran, och såg envist ned på
gatstenarna,, som om han velat leta efter en skatt. Han var
alltid tyst som en mur, då de andra deremot pratade och
skrattade som andra menniskobarn, och hade sina mustiga
anmärkningar om den eller den menniskan eller
rännstenen eller gatan, som de passerade förbi. En enda gång
på många år öppnade han vid ett sådant tillfälle sin mun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
