Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Hvad vill herrn här?“ fortsatte han efter ett
ögonblick, i det han åter föste blicken på mig, men nu
misstroget och forskande; “hör herrn också till ligan?“
“Nej> jag ville bara se om jag kunde göra något för
er kropp/4 svarade jag, i det jag såg ut genom fönstret,
der budet just nu linkade förbi; “nu ska’ ni strax få litet
vin och vatten att dricka. “
‘‘Det ska’ smaka skönt!“ svarade den sjuke i det hans
ögon lyste af längtan.
Nu kom notlagaren in med sodavattnet och ett halft
qvarter vin i en butelj med half hals. Ur ena fickan tog
han upp en kaffekopp utan öra och satte alltsammans på»
bordet, ännu mera röd af ansträngningen än han varit förut:
• “Se här ä’ hela affärden/* utbrast han, “jag var inne
till madam Lindgren med samma och lånte en kopp, för
si glas fins här inte mer än ett, och det har gumman
Jönsson dekokt i!“
“Det var bra!“ svarade jag, i det jag slog vin och
vatten i den öronlösa koppen, “om ni nu väntar litet
utanför, så skall ni sedan få ert glas!“
“Ja tack!“ svarade karlen, i det han något
betänksamt tog sig bakom örat; “men si den der mekaniken
förstår jag mig inte mycket på, och ville herrn i stället ge
mig en slant till en sup, så nog tog jag det hellre.“
Han fick genast ett tjugofemöre, och inom ett
ögonblick såg jag honom med ovanlig raskhet linka af neråt
gatan, för att vederbörligen blöta det.
Sedan vi blifvit ensamma, ty den yrande aborrfiskaren
i vrån tycktes hafva somnat, att döma efter de djupa
andetagen, satte jag koppen för den sjukes mun och han tömde
den nästan i ett drag i det han genast begärde mera. Jag
gaf honom nu försigtigtvis bara vatten, och han tömde det
med girigt välbehag, i det hans blick blef stadigare och
lugnare än förut.
“Gud välsigne herrn!“ sade han efter en stund, i det
han mödosamt lyfte sin hand från täcket och lade den
ofvan-på min; “något så godt har jag inte fått på mången god
dag. Det svalkar ända ner i mina fattiga, ben, så långt
jag har några qvar. De tala om eld och svafvel och
helvete, de der läsarne som springa här; men om de visste
hur det käns att ligga så här, så skulle de inte behöfva
något annat att måla ut efter detta. Men jag knotar inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
