Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
väderbitna ansigtet; “och littraktörn ska’ ha’ tack och heder
för välmeningen! Men nu ska’ vi inte tala om det längre,
utan nu hugger jag i med gångarna igen!“
Och det var och förblef omöjligt att öfvertyga honom
om, att han inte drömt sitt samtal med månen. Det
föreföll mig dessutom, som om han, på samma gång han kände
ett slags vidskeplig fruktan för sin dröm, likväl hyste ett
hemligt behag till den, och jag slutade således med att
låta honom lefva qvar i sin tro.
Med den följande veckans utgång var arbetet slut,
och när vi flyttade in till staden, stod en rad af de vackraste
bärbuskar, ett dussin rakstammiga, små fruktträd och några
rosor på den förut så kala backen. Sandströdda gångar
slingrade sig genom gräsmattan, några snäck- och
äggfor-miga rabatter voro upptagna här och der i hörnen, och en liten
fyrkantig berså med nyplanterade syrener intog den förra
sopbackens plats på sluttningen emot ängen. Mästaren hade
ordnat allt på bästa sätt, och oss föreföll det nästan som
ett trolleri.
“Kom nu i håg,“ sade jag åt honom, då vi skildes,
“att mästarn kommer hit i vår och hjelper mig med det,
som återstår att göra. Och skulle det bli allt för
bekymmersamt i vinter, så laga att jag får veta det, och jag
skall försöka att hjelpa efter förmåga. Men gå inte och
tänk på den der drömmen mera.“
“Tack och heder,“ svarade han, i det han kraftigt tryckte
min hand; “lefver jag, så kommer jag, och lefver jag inte,
så ligger jag der jag ligger, kan jag tro. Hvad drömmen
anbelangar, så ska’ vi aldrig tala om’et, sa’ han som stal
brödkakan. Det kan nog hända, att jag kilar in till sta’n
på vintersidan ett tag, och får jag då titta upp till
littraktörn, så säger jag inte nej. Och nu säger jag tack
och adjö!“
Dermed skildes vi. Han satte sig i sin rankiga
ök-stock och paddlade af bortåt Akerslandet till, ty han hade
någon stensprängning att uträtta vid Lervik, en by som
ligger midt öfver Trälhafvet, — och några dagar derefter
flyttade vi in till staden. Vintern kom med ur och skur,
men jag hörde icke af min mästare på hela tiden.
När det slutligen började våras, och jag första
gången, i böljan af maj var ute för att se, hur det stod till
på min kära backe, satt jag sent på qvällen uppe vid qvarnen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
