Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Skönt!“ tänkte Nicke, “det är ingen främmande der.
Nu skall jag då få se dem i hvardagslag!... Måtte de nu
bara ta’ emot mig, för annars vet jag sannerligen inte hvad
jag skall göra i qväll.“
Och om några ögonblick var Nicke uppe för trappan
och färdig att som förut “ringa på strängen". Men innan
han det gjorde, drog han ett djupt andetag och bad en
tillfällighetsbön till kärlekens Gud, att han måtte vara
kommen i en lycklig stund. Och sedan det var gjordt, ringde han.
Ljudet af ringklockan, som, i förbigående sagdt, var
temligen gällt, hade ännu icke förklingat, då lätta steg
hastigt närmade sig tamburdörren. Nickes hjerta klappade
nästan hörbart, han kände igen att det var Claras.
“Hon har bestämdt väntat mig!“ tänkte han för sig
sjelf.
Nyckeln vreds hastigt om i låset, och som det icke
fanns någon lampa i förstugan, stod Nicke temligen i
skymundan, när dörren öppnades.
“God afton, Edvard !“ hördes Claras behagliga stämma
genom den halföppnade dörren, “så snällt att du kom så
tidigt!“
Om åskan slagit ned för Nickes fotter, hade den icke
kunnat åstadkomma en mera skakande effekt på hans
nerver, än de enkla orden: God afton, Edvard! Nicke kände
först en tryckande tyngd falla öfver sitt hjerta, men inom
ett ögonblick försvann den känslan, och svartsjuka och
vrede intogo dess ställe.
“Jag beklagar att jag inte kan ha den äran att
kännas vid namnet Edvard!“ sade han med hes röst, i det
han steg fram till den öppna dörren, “och jag ber om ursäkt
i fall jag kommer olägligt!“
“Åh, det var inte ... det var... det var...“ stammade
Clara medan hela hennes vackra ansigte öfvergöts af den
mest brännande rodnad; men inom en sekund hemtade hon
sig med qvinnans vanliga fyndighet i dylika fall och sade
temligen obesväradt: “Det var kunglig sektern! Mycket
välkommen! Yar så god och stig in!“
Nicke tvekade en stund; men slutligen tänkte han
inom sig att han åtminstone skulle gå in för att säga den
trolösa att han icke det ringaste brydde sig om henne,
och derför mottog han inbjudningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
