Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett än större armod, för att giva ett fåtal det
lyckobringande guldet.
Så tänkte Magnus och han började hata dem
som understödde dessa orättvisor.
Hans klass var förbannelsens klass, som
dag efter dag måste finnas i dessa helveten för
att hålla det stora samhällsmaskineriet i gång.
Men i dag kände han tyngre än vanligt den
förbannelse som vilade över honom och hans
klass. Ty vårsolen lyste över landet, men han
och hans kamrater fingo icke glädja sig åt den.
De voro som bundna med länkar därinne i
dammet och kvalmet, medan de utkorade, som
ingenting gjorde, fingo glädja sig åt den
livgivande solen.
Magnus var en poet, och då svårmodet
ruvade över honom började hans tankar arbeta
i rytm och rim. Så även nu, och hans bitterhet
tog sig uttryck i denna dikt som han med städet
som skrivbord skrev ned på ett stycke
tidningspapper:
Å – ute är sol och vår
och livet är gott att leva,
men här ifrån år till år
den knarrande kvarnen går,
och tungt är här att leva.
Å – lyckan vi aldrig sett,
ty aldrig vi utåt draga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
