Samhällets fiende / Kapitel 1 (1909) Author: Leon Larson Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Under tvenne år hade Magnus vistats i Stockholm, och under denna tid hade han levat för sig själv och utvecklats till en folkskygg enstöring. Inga vänner hade han och dem han sökt fick han snart avsmak för. Men dessa år läste han mycket och det gjorde sitt till att han blev så isolerad som han var.

Men böckerna gjorde honom även till en drömmare och utvecklade, kanske till skada, de anlag för mörkt grubbel vilka han ärvt av släkten. Men det skadligaste var att hans böcker flyttade honom från den värld, i vilken han levde, till en annan som endast existerade i vissa drömmares hjärnor. Det gjorde att Magnus blev oduglig för det praktiska livet, omöjlig för timmens arbete och okunnig om det som var att ta på.

Han levde i det blå och hans värld var papperet med de svarta typerna, vilka voro grundpelarna för den jord han byggt åt sig. Böcker och drömmar voro huvudsaken, och allt annat var av noll och intet värde.

8

Men detta förhållande kunde icke i längden fortgå. Det kunde han förstås icke själv förstå även om det yttre livet pockade aldrig så mycket. Var gång han råkade i kontakt med verkligheten fick han ett hårdhänt slag, att han vaknade till besinning, men endast för en stund, sedan sjönk han åter in i sin drömvärld, med än större förakt för livets påtagligheter än förut.

Men böckerna hade gjort Magnus missnöjd, icke med böckerna, utan med sig själv och världen omkring honom. Varför kunde han icke göra klart för sig. Han sökte väl orsaken, men fann ingen, som var fullgiltig. Då han någon gång trodde sig ha funnit lösningen på gåtan visade det sig förr eller senare att den var grundfalsk från början till slut. Som vanligt sökte han sin tröst i böckerna, men dessa motsade varandra, som vanligt. Den ena boken slog ihjäl den andra, med samma klara bevis, som den där föregående använt för att bevisa motsatsen.

Vad skulle han tro och vad skulle han hålla sig till? Böckerna talade alltid sanning, så trodde han åtminstone. Detta gjorde att han ofta bragtes till förtvivlan, och många voro de nätter som han låg sömnlös och grubblade över det problem som bestormade hans förpinade hjärna.

Det var med sin egen tillvaro Magnus var missnöjd. Han kunde icke inse orsaken till det eländiga liv han levde. Vad var det för mening i att dagligen och stundligen slita ut sig i en

9

fabrik, utan glädje för sig själv, men väl för andra. Vem bar skulden till det, ty icke var det han själv, så långt kunde han åtminstone lösa problemet, men längre kom han icke. Han försökte kasta skulden på andra, på fabrikanten, arbetsgivaren och andra som stodo över honom och som han såg drogo förtjänst av hans arbete. Men då han vid närmare eftertanke besinnat sig förstod han att orsaken icke var deras utan att den måste ligga djupare. Så fick han äntligen tag i samhället, och då ingen för tillfället vederlade detta, fick det en tid bära hundhuvudet för allt ont han led.

Och så var han nöjd en tid.

Det var för resten icke Magnus ensam som närde detta missnöje, utan varenda en av hans kamrater voro mer eller mindre angripna av detsamma. Det var som om luften vore laddad av detta; samma missnöje överallt, och hos en var jäste samma dova förbittring. Skillnaden mellan Magnus och hans kamrater var den, att han sökte orsakerna till detta missnöje, medan kamraterna dövade sitt genom ett omåttligt brännvinsdrickande. På så sätt voro dessa de lyckligaste, ty de söpo ihjäl sin förtvivlan, medan Magnus eldade på under sin genom de böcker han läste.

Mer än en gång sökte han göra sig glad genom att deltaga i de andras supgillen, men han tröttnade snart, ty spriten skingrade endast för

10

stunden hans svårmod och sedan kände han sig ännu bittrare till sinnes än förut. Allt var meningslöst, tyckte han ibland -- både kamraternas superi och hans eget grubbel, men då han sökte det som hade någon mening, kunde han icke finna det hur mycket han än pinade sin hjärna. Och slutet blev för det mesta vid sådana tillfällen att han gick ut och berusade sig för de mynt han bort använda till mat och kläder.