Samhällets fiende / Kapitel 13 (1909) Author: Leon Larson Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Några dagar hade gått och Magnus levde i lugn och rö utan att störas av varken svenska eller finska samhällsomstörtare.

Nu vore han väl äntligen glömd av finnarna och nu hoppades han att han mer än hittils skulle kunna ägna sig åt sitt arbete.

Han hade under sista tiden skrivit flera dikter och nu hade han tagit i tu med en längre berättelse. Så lätt som han nu arbetade, hade han aldrig arbetat förut. Varför visste han icke, men han kände sig glad och lätt till sinnes och det var som om en stor tyngd lyfts från hans bröst.

Men detta lugn varade inte länge.

En kväll, då han satt vid bordet och arbetade, knackade det på dörren. Magnus blev förvånad, ty det var rätt sent och han brukade sällan få besök, åtminstone icke vid denna tid på dygnet. Han ville icke ha något besök nu, ty det skulle störa honom i hans arbete. Därför höll han sig tyst en stund och låtsades som om han icke vore hemma. Men då knackningen upprepats ett par gånger och kraftigare för varje

85

gång, ställde han sig vid dörren och frågade vem det var.

-- De ä’ Janekt bara, hörde han en röst utanför.

Janekt var en gammal bekant till Magnus. En av de rödaste inom klubbarna, som gjort sig bekant både som folktalare och skribent. Magnus hade alltid hyst en viss motvilja mot honom och hade därför ingen lust att släppa in honom.

-- Kan du inte komma igen i morgon, frågade därför Magnus.

-- Nej, i kväll måste jag in, svarade rösten utanför, för jag har bud från Öberg till dig.

Såå, vad kunde Öberg vilja nu, tänkte Magnus. Men det är väl något viktigt så han får väl komma in och uträtta sitt ärende.

Så öppnade Magnus dörren och in kom Janekt. Det var en liten kutryggig figur, gänglig och tunn, klädd i en kostym, som säkerligen var sydd åt en annan än honom, ty de olika plaggen hängde som stora säckar över honom. Och på huvudet satt en stor hatt som totalt överskuggade hans ansikte.

Magnus märkte, att han var berusad, ty då han talade sluddrade han betydligt på målet och då han gick vinglade han på benen.

-- Nå, vad är det Öberg vill, frågade Magnus, som ville bli kvitt honom så snart som möjligt.

86

-- Jo, vänta så ska du få höra, började den andra med en ström av ord som tonlöst trillade ur munnen på honom som ärter ur en säck. -- Jo, ser du vi ska göra en stor kupp nu och då vill Öberg att du ska vara med. Men de ä’ inte en vanlig kupp, utan de ä’ en ovanlig, som inte ä’ så farlig som bankplundringar och sånt, men som vi ändå kommer att förtjäna en massa mynt på. En djävla massa pengar må du tro. De’ ä’ inte alls riskabelt ska du få se, de ska gå så lätt, så lätt, så.

-- Nå, men vad är det för något då, avbröt honom nu Magnus, som ville ha reda på kärnan av det hela.

-- Ja det ska du få reda på av Öberg, han kan tala om’et bättre än jag.

-- Varför kan inte du det?

-- Nej ser du sånt talar man inte om överallt, nån annan kan höra’t.

-- Å prat, säg’et du, här finns ingen mer än du och jag.

Janekt såg sig försiktigt om som om han ändå vore rädd för obehöriga och så sade han mycket hemlighetsfullt:

-- Jo ser du, Öberg och vi ska få några tusen rubel av ryska regeringen om vi kan rita av Oskar-Fredriksborg.

-- Vad säger du, ska vi rita av fästningen där ute -- --?

-- Det är just det vi ska göra. Vi har

87

redan skaffat ett var av våra revolutionära beväringar som ska hjälpa oss. Men du ska dit ut och rita, för du kan ju göra sådana ritningar? Och du må tro -- -- --

-- Men det är ju landsförräderi, avbröt honom nu Magnus häftigt och reste sig från stolen där han hade setat. Så långt hade han dock ännu inte avanserat att han ville deltaga i ett simpelt landsförräderi. Det skulle han säga ifrån.

Janekt märkte att han hoppat i galen tunna och därför försökte han vinna Magnus genom att föra frågan in på annan väg.

-- Men du har ju själv sagt att vi inte har något fosterland, har du inte det?

-- Det har jag, men för den skull blir jag ingen förrädare, kom ihåg det.

-- Då vi inte har något fosterland, så kan det väl inte heller förrädas. Eller hur du?

Frågan var listig och nu stod han där utan att veta vad han skulle svara. Han hade alltid predikat om proletariatets fosterlandslöshet, men sådana konsekvenser hade han inte tänkt sig av agitationen.

-- Nå du medger att jag har rätt, återtog Janekt, sedan han en stund väntat på svar.

-- Nej, det gör jag inte.

-- Inte det, och varför om jag får fråga.

-- Att vara internationalist är en god sak,

88

men att förråda trots allt vårt eget land har vi för den skull ingen rätt till.

-- Vårt eget land, hånade Janekt och skrattade elakt.

-- Ja, just vårt eget land säljer man inte för en grynvälling.

-- Du vill alltså inte vara med om affären?

-- Nej, jag tackar, sade Magnus, ty ett sådant förtroendeuppdrag avsäger jag mig.

-- Skall jag säga det till Öberg.

-- Ja, säg honom också att fan ska ta honom om han rotar i svenska fästningar.

-- Du tänker väl ändå inte angiva oss hos polisen, frågade Janekt ängsligt och såg oroligt på Magnus, för då får du allt akta sig själv.

Magnus visste icke vad han skulle svara. Det var visserligen hans skyldighet att förhindra fästningens förrådande, men han ville inte gärna för den skull vända sig till polisen. Något annat sätt måste uttänkas.

Så sade han efter en stunds betänkande:

-- Nej, jag anger ingen av er, men jag skjuter på Öberg, och då blir han fast ändå.

-- Så det var radikalt, svarade Janekt, och gjorde sig redo att gå, skall jag säga Öberg det?

-- Ja.

Janekt såg ilsket på Magnus ett tag och så vinglade han svärande ut genom dörren. Det svar han fått, hade gjort honom betydligt nyktrare

89

än då han kom. Aldrig kunde han tänka sig att Magnus, deras gamla kamrat skulle bliva så brackig, att han icke ville förtjäna pengar på en usel svensk fästning.

Så var Magnus ensam. Upprörd var han av det han hört och desto mer han tänkte på det ju oroligare blev han. Vad skulle han taga sig till och hur skulle han bära sig åt för att förhindra förräderiet. Visserligen hade han sagt att han skulle skjuta Öberg, men nu då han var ensam kände han på sig att han inte skulle kunna göra det.

Orolig och förbittrad gick han fram och åter i sitt rum.

Aldrig hade han stått inför en sådan fråga som denna. Och aldrig heller hade han tänkt sig, att agitationen kunde leda därhän att även hemlandsförräderiet vore tillåtet bara pengar förtjänades på det.

Att man plundrade en bank, tyckte han vara på sin plats men att uppträda som förrädare ansåg han som det simplaste av allt. Visserligen var han fosterlandslös, eller åtminstone hade han sagt sig vara det, men nu då det gälde en sådan fråga som denna, så kände han dock, att han trötts allt, var en medlem av den svenska folkfamiljen.

Vilket annat brott som helst skulle han kunna utföra. Men detta var honom dock omöjligt. Han kunde inte förstå att det fanns

90

människor som kunde nära den ringaste tanke på något sådant. Det var vidrigt att tänka sig det.

Men hur skulle han hindra det. Inte ville han gå till polisen och att skjuta på Öberg fann han nu vid närmare eftertanke vara lönlöst. Han skulle i så fall endast själv bliva straffad och det ville han inte.

Något annat sätt måste uttänkas.

Om han skulle skriva ett brev till Öberg? Kanske det skulle kunna göra någon nytta. Och det vore då allt kom omkring både det enklaste och bästa sättet.

Sagt och gjort. Han slog sig ned vid skrivbordet och slängde ned några rader på ett papper. Det blev kort och strävt. Och det sade endast, att de hade Magnus till fiende från och med den dag då de började tänka på spioneringsarbete, vidare att han inte mer ville ha med dem att göra, ty som spioner vore de inte att lita på.

Han sände i väg det samma kväll. Sedan kände han sig något så när lugn, men icke riktigt, ty följderna av brevet var han icke säker på. Dock anade han att det skulle ha åsyftad verkan. Öberg skulle bliva ursinning och hota med både det ena och det andra, men han skulle nog inte våga fullfölja det påbörjade arbetet.