Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fran strandbrädden; plaskande med stjärtarna, arbetande med
de långa tunga kropparna och de korta otympliga lemmarna
nådde - de vattnet och försvunno. Jag sköt skott på skott
efter dem, och jag kom just att tänka på, att om ett par
af dessa fega djur gjorde helt om och angrepe mig, kunde
jag icke raddas, ty där jag var, kunde jag hvarken komma
fram eller^ tillbaka, och mina fötter stodo öfver vristerna i
gyttjan, då jag plötsligt hörde något prassla tätt bakom mig.
Jag vände mig om, mina två ledsagare voro borta, och icke
tio alnar från mig arbetade sig en väldig krokodil fram,
visserligen för att nå vattnet, men rakt fram emot mig. Den
måste fram öfver den plats, där jag stod, det kunde jag
lätt räkna ut — den eller jag måste alltså bort. Jag fick
i en blink bössan till kinden och sköt ett skott rakt i
huf-vudet, då den icke var sin egen längd från bösspipans
mynning. Den föll på sidan, slog några slag med stjärten och
var död. Jag var räddad, men jag darrade på benen som
en skolpojke, som skall få stryk.
Jag stod visst i öfver fem minuter på samma plats
och väntade, om möjligen någon ny fiende skulle visa sig,
men det kom ingen. Jag ropade på de två roddarne, som
visligen dragit sig tillbaka; sent omsider kommo de
också tillstädes och hjälpte mig med att skära ut en bit af
den döda krokodilens skinn för att jag åtminstone skulle
hafva ett minne hem från min jakt. Jag hade träffat
odjuret mi dt i ögat, och väl var det, ty detta är det mest
sårbara ställe på krokodilens hufvud. Det var både första och
sista gången jag kom så nära någon af dessa otäcka amfibier.
Den mätte 4 m från hufvudet till stjärten.
Då vi skulle tillbaka, var det mig icke möjligt att finna
den väg, som vi alldeles nyss hade banat ossi utan mina
ledsagares hjälp hade jag varit räddningslöst förlorad.
Indianernas spårsinne är fullt ut lika skarpt som någon hunds,
och de höra och se lika väl som trots något rofdjur. Vi
kommo snart tillbaka till kanoten, gjorde den loss och rodde
vår väg.
Jag hade hela tiden, medan vi uppehöllo oss i
urskogen, haft en underlig, beklämmande känsla, som först
lämnade mig, då jag var ute på floden igen. Det är lätt
förklarligt, ty i urskogen rör man sig som i mörkret, man ser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
