Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledande öfversikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9
ÅBO AKADEMIS RESTAURATION.
i mörkret likt »en änka beröfvad make och barn».1 Men se-
dan krigsgudens oväder dragit förbi och freden var återstäld,
kunde akademin åter invigas till sitt höga värf. Den biskop-
liga talaren gifver uttryck åt det stolta hoppet, att Åbo aka-
demi på nytt skulle blifva »den sanna religionens och veten-
skapernas helgedom, alla dygders fristad, ett säte för de lär-
daste män och ett hem för de flitigaste ynglingar, en glans-
punkt för det svenska riket och en prydnad utan like för fin-
narna».
Det var förhoppningsfulla och tändande ord, om man be-
sinnar huru vansklig akademins ställning tedde sig vid ingån-
gen till dess nya värksamhetsskede. Lärarekrafterna voro till
största delen nya och opröfvade, byggnaderna voro skadade
och beröfvade alla mobilier och inventarier, det rådde brist på
böcker och undervisningsmaterial, och framför alt var den eko-
nomiska grunden för akademins tillvaro vacklande, i det att
akademins hemman, från hvilka dess underhåll utgick, genom
kriget hade blifvit ödelagda och först småningom kunde gö-
ras inkomstbringande på nytt. Och ändock gaf framtiden den
sangviniske festtalaren rätt. Så småningom arbetade sig Åbo
akademi upp ur sitt lägervall och företedde vid periodens slut
redan en viss uppblomstring. »Här är en så kvick, blomstrande
och flitig ungdom som vid någon annan Academia», skref kon-
sistorium i början af höstterminen 1746 till akademins kans-
ler, och äfven lärarekåren var företrädd genom många fram-
stående och utmärkta personer.
Ett skärande missljud förspordes dock i biskop Wittes in-
vigningstal, nämligen ett oförsonligt hat mot alla i religions-
frågor olika tänkande. Han slutade också med en högkyrk-
lig varning, åberopande den högstes skydd för akademin mot
»irrläror, dåliga opinioner och fördärfvade seder, på det att fu-
rier och helvetesbilder icke skulle skaka och krossa densamma,
och mot satan, de goda lärornas fiende, och alla hans för-
därfliga företag». 2
Detta nära nog krassa sätt att på själfva invigningsdagen
frammana den ondes spökelse för de lyssnande åhörarne hade
utan tvifvel sin förklaringsgrund i de faror, som vid denna
tid begynt hota kyrkan i långt högre grad än förut, sedan
1 H. Witte, Ad festum restaurationis invitatio.
2 Witte, Oratio solemnis.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
