Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledande öfversikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAMPEN MOT ORTODOXIN.
II
officiella dogmkulten kunde icke lisa deras sinnen. De öpp-
nade förbindelser med pietismens andliga härdar i Tyskland,
och det ar den härifrån mottagna uppbyggelselitteraturen, som
vinner deras hjartan och lifvar deras själar. Och när omsider
freden kom och fångar och landsflyktige fingo återvända, med-
förde de denna varma religiösa insats, denna pietistiska, så att
saga frireligiösa riktning, som snart bragte dem i harnesk med
den officiella kristendomen.
Det var som bekant genom tvänne från Sverige hem-
komne landsflyktige bröder Jakob och Erik Ericksson den pie-
tistiska rörelsen åter vann insteg härstädes. Under sin vistelse
i Sverige, hade de insupit de nya religiösa lärorna, som då
voio allmänt spridda därstädes. Efter sin hemkomst till Öster-
botten uppfattade de som sin mission att äfven utsprida de-
samma i hemlandet. Erickssönerna blefvo sålunda de första,
som grundläde en värklig sekterisk rörelse i Finland, hvilken
med förkastande af den allmänna gudstjänstordningen, de kyrk-
liga sakramenten samt statens altför stora inblandning i de
religiösa angelägenheterna uppenbarligen tenderade till grund-
läggandet af frikyrkliga församlingar.1
Den ortodoxa finska kyrkan intog från första början en
mycket fientlig ställning gentemot denna separatistiska rörelse.
I Abo domkapitels betänkanden framställes separatismen icke
blott som andligt högmod, utan som »djäfvulens största stats-
grepp», hvarigenom han bjuder till att sönderslita den evange-
liska lärans enhet. Ortodoxin synes ej mera haft att räkna
på samma kraftiga understöd från de världsliga myndigheter-
nas sida som under den föregående tiden. Frihetstidens rege-
ring ville snarare i någon mån dämpa den ortodoxa ifvern och
påbjöd därför att prästerskapet med »saktmodighet, ömhet och
försiktighet» borde söka undervisa alla irrlärige om deras vill-
farelser. Men domkapitlet förklarade härtill, att det var på ti-
den att öfvergifva ömhetens och saktmodets väg, ty att längre
»plåstra separatismens galenskaper» vore icke annat än
att »låta en skadlig farsot, på religionens depens, fräta omkring
sig som kräfvetan». Domkapitlet gick till och med så långt,
att det sökte skrämma myndigheterna med ett hotande »bon-
dekrig» från separatisternas sida.
1 Om Erickssönernas läror inhämtas närmare upplysningar hos M.
Akiander, De religiösa rörelserna, d. I, s. 68 ff. och Pajula, Pietismi, s. 147
o. ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
