Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teologin och religionslitteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47
J. WEGELIUS’ POSTILLA.
Han godkänner sålunda i allo pietisternas anklagelser mot
det ortodoxa prästerskapet, men han anser dem dock fara
vilse, som i följd af de beklagliga missbruken och bristerna
såväl i lärans meddelande som emottagande förkastade alla
kyrkor, kyrkogång och sakramentens bruk. En annan följd
af det kyrkliga förfallet var den religiösa indifferentismen hos
personer, som hade ledsnat på de dogmatiska tvisterna och
ansågo att »enhvar lefver af sin tro», samt rationalismen som
litade på det egna förnuftet och uppstälde en mekanisk världs-
förklaring utan någon försyn eller uppenbarelse.
Wegelius ståndpunkt visar sig vara den äldre pietismens
och det var förnämligast ur skrifter af denna riktnings män
han hade öst vid utarbetandet af sin postilla. Liksom dessa
ogillade han bestämdt separationen från kyrkan, liksom äfven
den religiösa likgiltigheten och fritänkeriet, som enligt hans
eget vittnesbörd alt mera begynte gripa omkring sig. Man
finner, att Wegelius postilla är ett värk från 17:de seklets
midt, då ortodoxins fall redan var besegladt och kyrkans läge
hotadt. Han vill icke att man skall kasta ut barnet med
badvattnet, han söker rädda ur ruinerna hvad som räddas kan,
och så blir hans ställning medlarens och försonarens, som sö-
ker gjuta pietismens varmare lif i kyrkans gamla stelnade for-
mer. Den lugna besinning och den fridfärdiga anda, som hvi-
lade öfver det hela, var ägnad att värka välgörande under
dessa den kyrkliga upplösningens tider, och då man utom en
klar och redig framställning af den lutherska läran äfven kunde
hämta mycken uppbyggelse ur boken, är det förklarligt att
dessa predikningar så länge fortlefde från generation till ge-
neration ända till våra dagar.
Wegelius framstår ännu som en varm vän af statskyrklig-
heten och det offentliga läroämbetet, ehuru han med smärta
och bitterhet såg, att alt inom kyrkan icke var som det borde
vara. Men tiden har äfven att uppvisa en kyrkans tjänare,
som icke blott blef en fullblodspietist, utan äfven greps af den se-
paratistiska rörelsen och därvid tog steget fullt ut samt helt
och hållet separerade sig från kyrkan. Det var Abraham
Achreniusx, i många afseenden ett »tidens tecken» och äfven
1 Född 1706 i Somero, studeut i Åbo 1725. Pastorsadjunkt i Jakob-
stad 1730, kapellan i Esse 1736. Skilde sig från prästeämbetet 1740.
Slottspredikant i Åbo 1748. Kyrkoherde i Nousis 1753. Död 1769. Ach-
renius’ lif och lära ha behandlats af Matth. Akiander, Religiösa rörelserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
