Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den vetenskapliga litteraturen - I. Filosofin och uppfostringslitteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL MESTERTON.
sistorium stälde Mesterton endast å tredje förslagsrummet,
men genom kanslerns, grefve Tessins förord erhöll han tjän-
sten. Hans utnämning hade äfven motarbetats af studenterna,
af hvilka åtskilliga, enligt ett kanslersbref till konsistorium,
»på ett oanständigt och ohördt sätt utgifvit attester rörande
den på förslag uppförde mag. Mestertons förhållande, då han
till prof vid akademin disputerade» x.
Mestertons anställning betecknar den wolffska filosofins
slutliga och definitiva seger vid vårt universitet. Den hade
nu fått fast fot såsom läroämne vid akademin, och såväl ge-
nom föreläsningar som genom läroböcker befästade Mesterton
dess ställning. Då emellertid hans värksamhet som universi-
tetslärare hufvudsakligen tillhör nästa period, skola vi i föl-
jande del återkomma till honom.
Inom en jämförelsevis kort tidpunkt hade sålunda en full-
ständig omsvängning inträdt inom tänkandets värld. Den fria
tanken hade småningom emanciperat sig från teologins abso-
luta herravälde och gentemot ortodoxins dogmatiska lärobygg-
nad uppstält ett på empiri och rationalism grundadt system
med sina egna lagar och sina fasta gränser. Tidens stora lö-
sen var ju att bygga alt vetande på erfarenheten och genom
förnuftet visa dess tillräckliga grund. Wolffianismen var på sin
tid en lika mäktig rörelse hos oss som hegelianismen i medlet
af förra århundradet. Gentemot denna nya strömning visade
sig den ortodoxa teologin maktlös. Den hade icke följt med
sin tid, och dess förkämpar voro alt för litet tänkare för att
kunna sätta sig i de nya lärorna och bemöta desamma. Det
blef därför ingen egentlig kraftmätning mellan ortodoxin och
den wolffska filosofin. Man måste åtnöja sig med några spridda
mothugg för att söka visa, att en eller annan af de wolffska
satserna var »eftertänkelig» eller stod i strid med Kristus’lära.
Men i det stora hela kunde intet hinder sättas mot de nya lä-
rornas inträngande. Stillatigande måste ortodoxin finna sig i
filosofins frigörelse och foga sig i det oundvikliga. Det gick
slutligen så långt att teologerna själfva icke kunde undgå att
smittas af tidens modefilosofi. Många af dem, som vid akade-
demin hade insupit de nya idéerna, blefvo sedermera präster,
och wolffianismen bidrog sålunda äfven till att ortodoxin alt
mera förlorade sin udd inom prästernas egna leder.
1 Kongl. och Concellers bref, 7/11 1746.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
