Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den vittra litteraturen - I. Öfvergångstidens skalder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
272 ÖFVERGÅNGSTIDENS SKALDER.
visa». Och Freses landsman, sedermera professorn Isak Björk-
lund åsyftade detsamma, då han i en fägnedikt yttrade:
Och när han börjar rätt på Davids harpa klinga,
Hans drift kan honom vidt om sol och stjärnor svinga,
Det är det ädla frö, som mognar strax om våren,
Det är det skaldeguld, som luttradt blir med åren.
Det främsta rummet bland Freses andliga dikter intages
af en diktcykel, som han själf kallade Verser i sjzekdom wid
åtskillige wåhr-tider och som i senare upplagor af Freses dikter
återfinnes under titeln »Vårbetraktelser». Den innesluter hela
Freses sorgesaga, här framstäld pa ett sa enkelt och rörande,
men tillika så sant poetiskt sätt, att den ännu i våra dagar
förmår väcka ett poetiskt genljud hos den moderna läsaren.
Och det är ingalunda blott medlidandets känsloi, som väckas
af denna poetiska sjukdomskrönika. Intrycket hvilar främst
på den lyckligt funna kompositionen och de varma och inner-
liga stämningsvalörerna.
Den omständigheten att skaldens sjukdom återkom hvarje
vår, då naturen vaknade ur sin långa vinterdvala och alt som
lif hade fröjdade sig öfver vårens ankomst, gaf den första an-
ledningen till Freses Vårsånger och betingade äfven deras
poetiska gestaltning. Han börjar i vanligaste fall med en bild af
vårens härlighet med solljus, löfklädda trän och smältande fågel-
sång för att som en kontrast till all denna fägring, alt detta
jubel framställa sitt eget kvalfylda lidande, sina vemodiga tan-
kar öfver att ensam plågas, medan alt omkring honom var
idel glädje:
Hvad hör jag dig igen i lunden lustigt spela
Och med din skära röst den vida luften dela?
Hvi skall din glädjesång förkunna mig mitt kval,
O skogens sångarinn’, du sköna näktergal?
Så är den sorgetid för mig nu åter inne,
Som kväfver mod och hopp, som kränker själ och sinne,
Som gör att motgång mig i stadigt minne har,
Då andra träda in i sina glädjedar.
Det är till en början vårsång och klagooffer, men härtill
kommer ett tredje moment, som bidrager till det djupa intryc-
ket af det hela, den ödmjuka resignation, hvarmed skalden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
