Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den vittra litteraturen - I. Öfvergångstidens skalder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRESES VÅRSÅNGER. 273
fogar sig i sitt öde, finnande för hvarje gång en tröstegrund,
ett fast hopp att trygga sig vid, så att han till och med kan
»glädjas i sin sorg»:
Dock nej, mitt hopp begyns, när Gud mig mest bedröfvar,
Min tröstan stärker han, när han min tröstan pröfvar.
Jag kysser riset och mitt kors jag tåligt drar,
I glädje jag min sorg, i sorg jag glädje har.
I 1713 och 1714 års vårsånger anropar han den högste om
barmhertighet och bönfaller honom att gjuta salfva i hans sår
och göra honom helbregda åter. Huru allvarsamt hans onda
då redan var, framgår däraf att han uppmanar den i kyrkan
församlade menigheten att bedja för hans vederfående. Men
han hoppas ännu genom att lida, bida och vara tillfreds.
Där följa också några år af förbättring. Han börjar känna
sitt lif förnyadt af vårens värmande kraft. Och nu blandar sig
en ton af jubel i hans sånger. Med hela naturen stämmer han
in i den högstes lof, med ödmjuk tacksamhet öfver sitt till-
frisknande:
Den väna jord är nu från vinterns fjättrar löster,
Och vårens ankomst kväds af tusen glädjeröster,
Den hvita svan sig ned 1 öppna floden slår,
Och turturdufvans ljud man åter höra får.
Ej, så är tiden att min själ sig hasta låter,
Min Gud, jag kommer nu med vårens ankomst åter,
Och bäst all jorden dig sin offerhyllning bär,
Med lof och tacksamt ljud jag midt i hopen är.
Det är idel tackoffer han nu kväder, och ehuru den ur-
sprungliga anledningen är borta, betraktar han dock sina vår-
sånger som en skyldig tribut, hvilken han aldrig finge för-
summa. En gång, år 1717, hade han gjort det, men kväder
i stället följande år tvänne sånger, den ena i stället för den
han föregående år hade »eftersatt». Man kan af dessa års sån-
ger finna, att hfvet ännu var honom kärt och att han, trots
att mörker och sjukdom omgåfvo honom, älskade världen med
»oskuldsfullt vemod och elegisk vårkärlek».
Men förbättringen var endast öfvergående, det onda in-
ställer sig åter och alt hopplösare blir tillståndet, alt vissare
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
