Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den vittra litteraturen - I. Öfvergångstidens skalder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 74
ÖFVERGÅNGSTIDENS SKALDER.
den slutliga utgången. Rörande är att bevittna huru under-
gifvet han fogar sig i den dystra tanken att skiljas från värl-
den. Han intalar sig att denna vårens fröjd, som han fortfa-
rande besjunger, är flyktig, förgänglig och intet att hålla sig vid.
Alt i lifvet var underkastadt förvandling, det rådde en ständig
»växelstrid», ingenting varaktigt fans att bygga på. Som mot-
sats härtill målar han för sitt inre bilden af en evig vår, som
aldrig skulle följas af höst, af en evighet som ej skulle vara
underkastad tidens växlingar, af en glädje, mot hvilken värl-
dens flyktiga fröjd kunde förliknas vid en dröm.
Och slutligen när det långvariga lidandet alt mera utmat-
tat honom, blir längtan efter förlossning den öfverhandtagande
stämningen i hans vårsånger. »Hvar blir du bleka död? hvi
skyr du den dig söker?» utropar han våren 1725 och följande
vår, samma år då hans diktsamlingar utkommo, sjunger han:
Nu sjunga fåglar gält på trädens gröna grenar
Och vattnets tysta folk slå ut de blanka fenar.
Kort sagdt, naturen sig nu allra ljufvast ter,
Men ingen årens tid mig nån’sin gläder mer.
Dock innan skörden blir och bleka skylar bindas,
Så hoppas jag, jag lär bland vissna skuggor finnas,
Men till min själ uti de sälla landen stå.
Och mina kärfvar där med glädje bära få.
Men ännu några år fick Frese bida och draga sitt kors
med tålamod. Hans sista vårsånger äro dödsoffer, i hvilka han
inviger sig själf till den sista dystra färden längs Karons svarta
älf, till grafvens mörka gömma och dödens stilla natt. Till
dessa tankar återkommer han alt jämt icke blott i vårsångerna,
utan i en hel mängd andra dikter från samma tid. Han sökte
göra sig alt mera förtrogen med tanken på sin blifvande hädan-
färd. Han lärde sig »i tankar» dö förut, att dö förrän döden
kom och begynna sin evighet redan i tiden», som det heter i
en dikt »Dödens väntan och vinning». Hans djupa resignation
och fasta evighetshopp gjorde att han äfven af förgängelsen
lyckades afvinna seger och skönhet.
Så rörde sig Freses andliga diktning kring axeln af hans
långvariga lidande och dödsberedelse. Därunder blefvo hans
själ och sinne alt mera luttrade, och hans toner fingo detta
drag af stilla vemod, denna försynta ödmjukhet, som aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
