Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den vittra litteraturen - II. Tillfällighetspoesin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TILLFÄLLIGHETSPOESIN.
delen af sin lefnadstid. Sina hithörande poem diktade han så-
väl på latin som svenska och finska och tillhör sålunda
tidens trespråkiga skalder. Som ung student författade han en
latinsk hyllningssång vid den första promotionen 1726 och som
gammal gubbe kvad han ännu 40 år senare pa romarspraket
vid promotionen 1766. Utom dessa lärda poem diktade Ach-
renius flere grafskrifter, hvilka företrädesvis äro skrifna på
svenska. Egendomligt är det att Achrenius, den varma pietis-
ten, i flere af sina griftkväden framträder som de ortodoxa
biskoparnes minnessångare. Han har besjungit biskop Witte
som »Ett nordiskt ljus- och vid biskop Fahlenius’ begrafning
uppvaktat med ett griftkväde »Dödlighetens Åtancka». Då
K. F. Mennander tillträdde biskopsämbetet i Åbo stift, skref
Achrenius på vers prosaiska betraktelser öfver »Biskops-Ämbe-
tets värdighet». Achrenius har äfven författat sorgeverser öfver
en bortgången maka och en förlorad son samt en längie »Döds-
sens och Upståndelsens Betraktelse» öfver sin egen saliga hädan-
färd. De flesta af hans griftkväden äro af religiöst innehåll
och utgöras af andliga dödsbetraktelser. Liksom i sina tidi-
gare omtalade talrika uppbyggelsesånger öser han i sina graf-
skrifter företrädesvis ur »Sions hälsobrunn» och lägger i främsta
rummet au på det andligt uppbyggliga. Också hans tillfällig-
hetspoem ha felet att vara långdragna och tröttande att läsa.
Äfven fredsslutet i Åbo 1743 besjöngs af Achrenius såväl
i en svensk lyckönskan till Åbo stads invånare som i en and-
lig arkvisa på finsk runometer. Han uttalade här sin glädje
öfver att denna nya svåra pröfning för landet blef jämförelse-
vis kort och att kriget afslutades, förrän man hade vågat hop-
pas därpå:
Fridstecken också är, att landet blef förskont
I hast på kortan tid; här år och dag ej höfdes
Att ligga under tvång, fast folket svåra söfdes,
Gud dock ett skonsamt straff gaf för så mycket ondt.
Fördärfvet lät Gud gå, men blef i hast dock stillat
I Finland, plågors ort, ja för‘n man sig inbillat.
Äfven i den omständigheten att landet genom fredsslutet
hade förlorat sina fästningar, såg Achrenius, märkvärdigt nog,
»ett fridstecken». Det var ett sista uttryck af samma känsla,
som var allmänt rådande efter stora ofreden och hvilken för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
