Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den vittra litteraturen - II. Tillfällighetspoesin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK RENSTRÖM. 313
utkom i Åbo under denna period. Också detta poem har samma
försvarssyfte som det ofvannämda. Det är riktadt mot de ovän-
liga tungor, som påstodo att nordens män ända till senaste tid
hade varit obekväma till konster, vetenskaper m. m. I mot-
sats till Mennander och många andra samtida, som uttalade
sig hånfullt om den gamla »brynjetiden», var Renström en
varm vän och beundrare af denna tid och sökte i sin långa
dikt visa, att »yfverboarna» i konst och vishet ingalunda stodo
efter, utan tvärtom voro ganska långt hunna. Särskildt prisar
han den gamla nordiska troheten och ärbarheten:
I deras vandel hel själf ärbarheten lyste,
Uppriktighet och tro var götamanna fräjd,
För riksens bästa, gagn, de ärligt hjärta hyste
Och sällan för sin fel begärde frihets lejd.
Må sådant folk är då ej värdt att nog berömma,
Mån man dess värda lof förkväfva bör ell’ glömma?
Också i en bröllopsvisa återkommer Renström till samma
ämne och ställer de gamla yfverboarnas ärlighet som en mot-
bild mot samtidens falska trolöshet och hyckleri. Renström
hade synbarligen vid akademin sökt väcka ett poetiskt intresse
för vikingatidens kultur, hvarom en och annan stump i den forn-
nordiska stilen bär vittne, men hans egen poetiska talang var
alt för klen för att mana till efterföljd.
Samtida med Renström, men långt mera uppburen som
poet var den redan nämde Karl Fredrik Mennander, som vis-
serligen själf visade sig smittad af det Renströmska manéret,
men dock tog afstånd från fornvärldsidealen och föredrog att
i sina talrika verser gifva uttryck åt den nya tidens stämnin-
gar. Vi ha redan nämt, att det var Mennander, som på ett
högstämdt sätt tolkade akademins känslor vid den stora jubel-
festen 1740. Dikten lofordades bl. a. af den äfvenledes vittre
Brovallius, som förordade att »thetta vackra skaldeqwäde må
igenom trycket blifva almänt», enär han var försäkrad om »at
the som äro älskare af swenska skaldekonsten häri skola finna
sitt goda nöje och gifwa Her Autorens lyckliga snille sit wäl-
förtienta loford».
Men utom tidigare omtalade officiella festdikter hade Men-
nander alt sedan sina studentår äfven författat begrafnings- och
bröllopsverser öfver enskilda personer. Hans första kända till-
fällighetspoem, en bröllopsvisa, är från år 1729 och han fort-
satte att skrifva vers ännu in på 1750-talet. De flesta och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
