Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den vittra litteraturen - II. Tillfällighetspoesin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
314 TILLFÄLLIGHETSPOESIN.
bästa äro dock från 1740-talet, medan de tidigare ännu äro
skäligen svaga. Han klagade själf öfver att Apollo ej gifvit
honom den »rimmåttsstaf», som nyttjades af poeter, hvarför
han i vers ej kunnat frambringa något skönt och ljufligt. Men
han arbetade alt mera upp sig och nådde slutligen i retorisk
flykt, om också ej i poetisk känsla, högre än kanhända någon
af sina samtida. Han njöt på sin tid anseende som akademins
främste festpoet, men hans grafkväden och bröllopsvisor äro ej
bland tidens bästa. Han synes icke sällan ha varit i förlägen-
het om ämnen, hvarför han merendels tillgrep de mest banala,
och äfven stilen är tung. En af hans grafskrifter har den
osmakliga titeln »Werlden full med lijk» och är variationer
öfver temat: »I jordens likekista fins så lik att Gud bevars’,
Jag tror när hvar tar kropp igen knapt bit af jorden spars».
Originelt är att poeten äfven talar om tankelik:
Hjälp Gud, hvad faslig hop af lik fins i vårt tankenäste.
Där ramla hoptals slott omkull dem vi i luften fäste.
De foster, som vår hjärna kläkt, båd’ tankar, lustar, stök,
De föds, de öds, de gå sin kos, de svinna som en rök.
I ett annat sorgekväde, kalladt helt enkelt »Grafven»,
försätter han sig själf till »Charons färjestad» och målar
dödsriket efter klassiska källor och med krassa realistiska
färger:
Jag kom så fram till Pflegeton och Letes stygga floder,
Jag såg hur bleka färjeman vet bruka sina roder,
Hur färjelönen måste fram, hur Minos höll sitt ting,
Hur Cerber bet i kedjan sin, och skuggor flögo kring.
Uti en grop, där ufvar bo, där man nu aska finner,
Där fann jag Nimrods tappra hand, Helenas täcka kinder,
Där såg jag Goljats stora lägg och Platos hufvudskål,
Som mal i bok, så masken där i folk höll sina mål.
Jag såg förgätenhetens hand tapeter flitigt väfva
I grafvens mörka kabinett. En dunst mig ville kväfva.
Jag höll för stanken näsan till och svimna ändtligt af,
När ormetasl och grodeskrän sig i min öron gaf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
