Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Storfurstendömet Finlands historia till år 1807.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sådana stycken. Deremot äro bokstafs-assonanser ett
hufvudvilkor, d. v. s. uti hvarje vers måste alltid
tvenne ord börja med samma bokstaf eller samma
stafvelse. Det utmärkande i denna gamla skaldekonst, är
den esomoftast förekommande parallelismen, hvilken
består deri, att den efterföljande versen, med
förändrade ord, omsäger och sålunda förstärker, hvad i
föregående blifvit uttryckt. Detta anses såsom en
diktkonstens särdeles prydelse, och finnes derföre användt
stundom ända till öfverlastning, isynnerhet i vissa
trollsånger (Loihtot). De Finska skalderne besjöngo
Gudarnas handlingar och äfventyr, förfädrens minne och
berömliga bragder, äfven som nästan alla lifvets glada
och sorgliga uppträden, hvilka syntes dem vara af
någon märkvärdighet. Af deras fordna skaldestycken,
isynnerhet utaf rent historiskt innehåll, har likväl
icke något kommit till oss, och äfven i dem, som
bära stämpel af den högsta ålder, förekomma spår af
inmängd kristendom. De äldsta äro ostridigt de
Mythiska, samt de såkallade Trollsångerna, hvilka
vidskepelsen har tillagt en stor kraft, att afvända
sjukdomar och andra olycksfall, och hvarom i andra
afdelningen skall utförligare handlas. De gamla Finska
sångerna hade några egna högst enkla och monotona
melodier, som ännu bibehållas och äro öfverallt
rådande hos landtfolket i de öfre provinserna, och
hvilka tyckas hafva varit de enda musikaliska kompositioner,
dem nationen kände i de äldre tiderna. Dessa
melodier, hvilka, oaktadt all deras enkelhet, det icke
felas ett djupt melankoliskt uttryck, blefvo fortsatte
genom hela sången, denna må hafva varit så lång som
helst; hufvudideen blef beständigt densamma, utan
att i de små variationerna, som den eller den sångaren
tillät sig, falla under grundtonen, eller stiga öfver
qvinten [1]. Vanligen plägade Finnarne ackompanjera
sina sånger med strängaspel. De hafva trenne
slags musikaliska instrumenter. Den äldsta och
vanligaste heter Kantele, är ungefär ¾ aln lång, vid nedra
ändan ungefär ¼ aln bred, men ofvantill något smalare,
försedd med tvenne bottnar och räta sidor, samt
till tjockleken som en vanlig viol. Den är spänd med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
