Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Storfurstendömet Finlands historia till år 1807.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
priviegier [1]. I städernas författning och lefnadssätt
visar sig ännu mycken likhet med Tyskland: så t. ex.
gjordes åt alla förnäma resande en föräring,
isynnerhet af vin, till hvilket behof äfven accis-frihet för en
viss qvantitet drycker var stadskällaren beviljad. Till
en sådan myndighet, som de Tyska städerna hade
förvärfvat sig, kommo likväl alldrig
magistrats-personerna i de Svenska och ännu mindre i de Finska
städerna: magistraten i Åbo stod närmast under
underståthållaren öfver slottet och dess län, samt den kongl,
borg-grefven. En rådmans lön besteg i penningar till
3 daler, 1½ kanna vin samt, hvartannat år, 3 tunnor
spanmål, ½ lisp. smör och ett halft får. Städerna
Helsingfors, Björneborg, Borgå och Eknäs erhöllo
tillåtelse, att med egna skepp segla till utländska orter.
Samma frihet tilldelades Wasa och Uleåborg, med
uteslutande af viktualievaror, hvilka skulle få afsättas
endast på Stockholm; dock blef den sedermera dem
fråntagen. I Wiborg skulle hvar vecka hållas en
marknad, der bönderna kunde försälja sina produkter.
Åbo stads privilegier blefvo 1617 stadfäste af
konungen; borgarena fingo uttrycklig tillåtelse att fara
omkring på landet och obehindradt drifva handel, en
förmån, hvilken icke öfverensstämmer med dåvarande
stränga forbud emot landthandeln. Borgerskapet i
Uleåborg klagade, att de Finska städerna emellan
kyrksocknarne Carleby och Kemi drefvo landthandel,
så att fogdarne, när de uppburo utlagorna från denna
trakt, icke blott uppköpte böndernas öfriga varor,
utan äfven förbjödo dem, att föryttra dessa till
köpmännen. Konungen förordnade derföre, att inga
andra städer än Uleåborg och Wasa skulle få handla i
Österbotten, dock skulle borgarena från Stockholm,
Åbo, Raumo och Björnehorg årligen få hålla tvenne
14 dygns marknader. Åt vissa kyrksocknar vid kusten
förunnades utländsk handel med allehanda trädkärl,
och tillika skulle de på fremmande ort få förse sig
med salt. Åbo blef ofta besökt af Tyska och
Holländska köpmän. Handtverkerierna i denna stad voro
i stort förfall, och mästarne läto betala sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
