Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Lyces Giftermål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En Gud kan låta sig försona:
Men näpsas bör du för dit knot.
Du dubbelt mot min ådra syndat,
Då dubbelt du mot andra fått.
Betänck jag med dit snille[1] skyndat,
Din vår har höstens mognad nått.
An om dit snille sådant blifvit
Som jag i vrede det har gifvit,
Åt Wiebe, Hylphers och Lannér,
Som unna ingen dö och födas,
Förr än man tjogtals arck, som ödas,
På grifter och kring vaggor ser.
Om du som Brunkman skolat träla
Bland anagrammers hufvud-bråk;
Med ord och stafnings vigter gräla,
At skämma både vers och språk.
Om jag dig til en Simming ämnat
Dig konsten ej, men yrslan lämnat
Och rim ej mer än nödigt var
På Riksdagsmän at smicker truga
Och i de storas förmak buga
Med muffen full af exemplar.
Om än Charlotta Frölichs anda
Du vid en ostämd luta ärft,
At usla andagtsqväden blanda
Med käring-ton som drillar kärft.
Om jag dig skänkt en sådan Lager,
Som jag har gedt åt Haquin Bager
At Zetterström och åt Hanell;
Med Åkerhielm måst rimma Lagen,
Och gått och drömt om ljusa dagen,
Som Denison och som Laurell.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
