Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sorgetal öfver Högstsalig Hans Majestät Kejsar Alexander den Förste, hållit i Borgå Gymnasii öfre lärosal den 2 Junii 1826
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den Evige, återvände Alexander till sitt trogna folk. Han
behöfde icke mera blotta svärdet till sitt lands försvar.
Under outtröttliga omsorger för alla de särskilta folkslags
trefnad och lycka, öfver hvilka Han regerade, spridde han ibland
dem fredens välsignelser.
————
För sju år sedan njöto Finlands inbyggare den glädjen,
att ännu en gång få återse sin innerligen älskade Kejsare
och Storfurste. Han genomreste då våra bygder. De
underrättelser, som till efterverlden skola fortplantas om den all
beskrifning öfvergående godhet och mildhet, hvarigenom den
store Monarchen då obegränsadt tillvann sig sine
undersåtares kärlek, skola för kommande slägter synas otroliga. Det
tycktes icke vara en Regent som besökte sitt folk, utan en
far, som ville göra sig förvissad om sina barns lycka, eller
en vän, som önskade fastare knyta fordna förbindelser, en
välgörare, som ville råga måttet af sin huldhet med nya
vedermälen deraf. Samlingen af emot grafven lutande
gråhårsman, medborgare i lifvets bästa ålder, landets hoppfulla
ungdom och barn i oskuldens år — och midt ibland dem
tidehvarfvets störste regent, med lika godhet och nåd
bemötande den låge och den höge, icke döljande den aktning
Hans ädla själ kände för den vördnadsvärde ålderdomen, och
ifrån mödrarnas armar lyftande i sin famn deras oskuldsfulla
barn, hvilkas menlöshet lifvade Hans egen rena själ — denna
innerliga förening emellan Regent och undersåtare, företedde
en rörande syn. — Man har mången gång anmärkt, att goda
menniskor röjt en viss sorgelig aning, att tiden för deras
välgörande verkning snart skall upphöra. Ofta se vi en öm far
eller mor, likasom förespående sin snara förvandling, med
rörelse trycka mot sitt bröst sina älskade barn, och forskande
genomgå alla rum i sin trefliga boning, såsom ville de i sin
själ intrycka bilden af de ställen, der de njutit den husliga
fridens rena förnöjelse, och äfven åt den liflösa natur, som
varit ett stumt vitne till deras dygder, säga ett tyst farväl.
— Skola vi tro, att Alexanders högt upplyftade själ förutsade,
att han under detta sitt triumphtåg bland tillgifne undersåtare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
