Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skin lta weikovladet.
Helsingfors,
Eorsöagetr den 22 gälars
Nio« 12.
1888.
Yrenumerationspri5:
sJ Helsingfors å Missionsbokhandeln.
Mikaelsgatan 1
. . 2 mark – penni .....
Fjerdedels år. . 1 mark 25 penni .....
genom po tkontoren
3 mark 50 penni ..... :t tnark
2 tnark 27 penni-
1 mark 32 penni. l
J landsorten
8 penni.
R e d a k t ö r:
Zimm Edelljeim, adress: Estuäsgatan N:o Z.
Annans-kr
etnottagas å Missionsbokhaiidelti, Mikaelsgatan 1, ö-
10 pentii för petitrad; afsedda att förutom i detta
blad äfwen ingå i ,,Suotnen Wiiktolehti«: 15 p.;
önskas öfwersättning tillkommer 2 p.
Dissenterfrägans kärnpunkt.
,,Eti annan konung Jesus« Ap. 17: 7.
Det är en anmärkning hwilken man
tidt och ofta hört uttalas och hwars
sanning tvi ingalunda heller förneka,
att dissenterfrågan är en af de wig-
tigaste, sont på långa tider tagit den
allmänna uppmärksamheten ianspråk-
Men lika ivisst är äftveti att denna
fråga, sin stora betydelse till trots,
aldrig blifmit populär iivårt land.
Det stora flertalet, ej blott af landets
i fin helhet, utan, enligt iakttagelser,
äfwen städernas befolkning, är jemfö-
relsewis likgiltig för hwilkett lösning
.frågan får, dels emedan den icke be-
rör dem personligen, och dels as obe-
kantstap med dess werkliga natur och
bärividd. De österbottniska baptister-
nas hårda ställning har isynnerhet så
ofta och under en längre följd af år
offentligt påpekats, att mångeii fått
en dunkel föreställning, det dissenter-
srågan hufwudsakligast rör sig kring
dem, samt möjligen äfwen asfer wissa
rättigheter för andra i landet upp-
komna ,,sekter".
Man måste i sannitigeiis namn be-
–klaga att en få stor ids, redan i sitt
börjati råkat på aswägar, hotande att
sörkrympa till ett simpelt köpslående
om rättigheter och skyldigheter, der-
wid den ewang. lutherska kyrkan futt-
gerar som säljare, dissenters sotn kö-
pare. Huru månglas och prutas här-
tvid ej! Och dock ser ingendera par-
z ten belåten nt. Kyrkati tycker sig re-
dan hastva medgifwit allt hivad hon
ritnligtwis ka n, och dock komma å an-
dra sidan ständigt nya anspråk i da-
geii — man nödgas ju rent af för-
lora tålamodet!
Erkännas måste att frågan oin re-
ligions- och samwetsfrihet — som in-
genting annat är än dissenterfrågaii
— ännu är alltför litet förberedd.
Mycket litet har skrifwits och talats,
ännu mindre tänkts deröfwer· J de
uttalanden sotni afseende härå, under
senare år sett dagen, saknas ofta sjelfiva
den ledande idöti, och följden har,blif-
toit en osäkerhet och tweksatnhet tupp-
fattningen, hwilken fortfarande inwer-
kat på frågans sunda och naturliga
uttveckling.. Emellertid har den nöd-
torftiga diskussion saken underkastats
i pressen, dock medfört det goda, att
skiljaktigheterna mellan dissenters och
icke-dissenters med all möjlig tydlig-
het pointerats. Och härefter bör iii-
gen kuniia tweka huruivida han dis-
senterar eller ej, ännu tnindre på hwil-
ken grund han gör så.
Det är tidningeii «Finland" wi
hafwa att tacka för denna lyckliga
ioändning. Som rätt och tillbörligt
war, har Red. för ,,Weckobladet«« skyn-
dat sig att till bemötande upptaga
»Fiulands« artiklar om «Dissenterlag
och Ciwilregister«- och undert. kan så-
ledes trygt letnna åt Red. att till fin
rätta halt belysa bladets djupsinniga
teorier oin det «allmänna rättsmed-
ivetaudet«, under hwilket indiwiden
måste böja sig eller — gå under. För
wår tvår del wilja wi, om än i kän-
slan af en twingande nödwändighet,
under det inatt hellre iakttage en mörd-
nadsfull tystnad, hänivända oss till
en åstvenledes i ,,Finland" (n:o 56
för d. 7 mars) synlig artikel, af den
kända aktade signaturen C. G. v. E.
Det är dock endast en sats deruti tvi
wilja taga som text, emedan den klart
uttrycker tendensen i det hela, hwar-
jemte dess axiomatiska form gör den
särskildt framstående. Satsen lyder:
. «Hwad åter statens uppsigtsrätt be-
iträffar, så ligger den så helt och hållet
i sainhällets intresse, att det wore att
Tbetraktas rent af som en förbrytelse
fniot detta samhälle, derest lutherska
styrkans målsmän wille undandraga,
twäre sig eget eller andra kyrkosamfund,
statens berättigade kontroll".
Det år således på dennangund stri-
dden skulle föras. Wälait! Meii nog
hade wi för den lutherska kyrkans i
Finland skull, hellre sett att denna ut-
maning bliftvit outtalad. Ty långt,
långt måste matt dock haswa aflägs-
nat sig från det bibliska kyrkobegrep-
pet", för att i så oförtäckta ordalag
göra «föi«samlingen«, denna Kristi ska-
pelse och ensamma; tillhörighet, till
statens ödmjuka tjenarinna!
Staten äger en «berättigad" kon-
troll öfiver tyrkait. Hwem gafhonoin
denna rätt? Jcke Kristus, kyrkans
hufwud! Qch ännu mindre äga hatts
tjenare makt dertill. De äro satta till
att trakta och tvårda hans kyrka, men
ingalunda att sälja densainma till an-
dra herrar. Må titan ihågkomma att
kyrkaii icke är presterskapets ittan Kri-
sti egendom och att presterskapet följ-
aktligenicke ägerrättighet att,
såsoin wore d e kyrkans herrar, öfwer-
lemna kontrollen öfwer henne, ware
sig till stat, kommun, eller enskilda.
Skall kyrkaii kutiiia erkänna några
anspråk såsom «berättigade« gentemot
henne sjelf, då måste dessa anspråk
äga skäl och stöd för sig i Skriften.
Enkor och faderlösa, fattiga, sjuka,
olyckliga o. s. io. äga sålunda wissa
skriftenliga anspråk på kyrkan, hivats
pligt det är att kärleksfullt åtaga sig
deni. Men förgäftves skall inaii i
sanian heliga ord leta efter något bud
ont ,,statens berättigade kontroll-« ös-
tver församlingen. Twertotn inskär-
pes på det tydligaste hos lärjungarne
stiltiaden mellan stat och kyrkan, att
gistva Cesar hivad Cesar tillkommer
och Gud hivad Gttd tillhörer; attKri-
sti rike icke är af denna tverlden o. s.
w. Utati att djupare behöfiva efter-
leta« orsaken dertill, finita ioi redaii i
statens tveildsliga karaktär och oänd-
liga sinne, skäl, hwilka tydligt göra
honom oskicklig till utöfwaude af upp-
sigt ösiver det andliga rike kyrkan rep-
resenterar.
Man talar med harm otti »förbry-
telse mot samhället", derest luth. kyr-
kans målsmän iville undandraga ware
sig eget eller andra kyrkosamfnnd,
denna statens ,,berättigade kontroll«!
Men om förbrytelsen mot «en annan
konung, Jes us", bryr inan sig tittu-
dre, will det nästan synas. Det är
icke för Hans ära man här drageri
fält; Kristiis fäster mau mindre af-
seende wid· Det år «kyrkans måls-
män", hwilka nu styra och ställa, och
deras werksatnhet bör naturligtivis gå
ur på — icke att söka återivinna kyr-
kans oberoende af staten, ty i så fall
wore matt en ,,ivilloande", en andlig
fribytare, o. s. iv. — utan att ännu
djupare böja nacken under Cesars häl.
Hwar igenfinna tvi nu den gyllene
medeltvägen« mellan ,,den katolska kyr-
kans allt uppslukande objektiivisin och
de protestantiska sekternas tillintetgö-
rande subjektitvism«? Djupare katt
en kristen kyrka, soni historisk insti-
tution betraktad, icke förnedra sig, ätt
att sålunda sjelfmant, utan någon
twingande anledning, lik en trogen
slaf, ödmjukt lägga sig wid statens
fötter och tillåta — nej! inbjuda
honom att öftoa kontroll öfwer sig!
Må matt dock letnna detta derhän·
Deit eivaiig. lutherska kyrkans måls-
män, skola sjelftva eu dag anfivara
för hurti de förmaltat sitt pund, om
till Mästarens ära eller ej. Äfiven
om de icke äga rättighet att isiu egen-
skap as herdar för Guds hjord, sälja
denna hjord åt främmande, så äga
åtminstone wi icke iiåg on rättighet
att döma dem. Meti ett rättighet
återstår dock, och dess utöfwade blir
under förhanden warande förhållan-
den iiära nog en skyldighet — nem-
ligen- att afsäga sig all gemenskap med
en kyrka der statens herratväldeiand-
liga och kyrkliga ting så hänsynslöst
proklameras! Må den lutherska kyr-
kan i Finland kontrolleras huru mycket
hon behagar af staten, men fordre
hon icke att kristne skola följa henne
på denna farliga wäg! Här skiljas
wägarna; här är dissenterfrågans kärn-
punkt.
Ä ena sidaii en teori, som åt den
i werldsandens tjenst stående staten,
will wiitdicera ett asgöratide inflytan-
de öfiver kyrkan och själarna; å den
atigra en bestäiiid fordran att den
kristne skall, såiväl enskildt sotn offeiits
ligt, så dyrka sitt Gud, utan ii å-
gon sotti helst inblandning
från statens sida.
Uppställer den lutherska kyrkan an-
tagandet af det förra alternatiwet som
ett wiltor för kyrklig »renlärighet",
och stämplar hon dem, hwilka obetin-
gadt ställa sig på grundeti af det sed-
nare, såsom dissenters, då säga wi
utan tivekan — då äro tvi dis-
senters. Och då hoppas tvi till
Gad att titåiigtusetide flere skola upp-
stå, då frågans bärtvidd engång blir
dem klar-
Seklernas strid gäller kyrkans fri-
het. Fjettra denna himmelska gestalt
och hon blir enhexa. Sök bryta heti-
nes band och hon skall ånyo blifwa
hivad hon alltid borde wara — en
Kristi brud, ren, helig och obe-
fläckad. Dissenterfrågati tör sig kring
hennes öde i dagar svin komma. Otti
än fatnlande och osäkert, letar man
sig dock fram tiiot ljuset, fram iuot
den härliga sanningen ont kyrkans
seger, då denna werldens rikeit äro
blefna tvår Gitds och hans Krists-
Qwinnaus ställning i samhället
och BSS-års landtdag.
Wid inneniarande landtdag föreligga
fyra förslag — ett fåfoiii regeringsom-
positioii och tre fåfont petitioner — åftjf-
taude att afhjelpa några af de orätttoi-
sor, htvilka qtoiunau såfoitt medborga-
rintia i samhället tvarit underkastad och
att i socialt affeende i iiågou mon upp-
hjelpa hennes ställning.
Det tvigtigaste af dessa förslag och
det fotit ottviftvelaktigt kommer att dju-
past utsträcka sitta rötter, är regeringens
propositiotr N:o 13 otu gift qttiiuitas
eganderätt.
Gällaiide lagstiftning angående makars
förmögenhets-förhållanden htoiltir på
grundtvaleu af egeitdotnsgetueuftap tita-
karue emellan — en egendomsgeiueufkap
från htvilkeii endast ärfd eller före äkten-
skapet förniärfd fastighet på landet utgör
undantag — fattit på mannens måls-
mauskap för hustrun. Hela boet, hust-
runs enskilda fasta gods icke undantaget,
står under mannens fortvaltniug, och
tvid afhiiudauth eller för-pantning af den
sainfälda förmögenheten är hustruns med-
iverkan icke uödtoäudig i annat fall, ätt
då det gäller hennes enskilda fastighet.
Genotn förord, ingånget iuellaii matarna
före äktenskapet, kunna i enskilda fall
aftvikelfer från denna allmänna regel
göras och föremålen för egendoiusgetuen-
skatten eller hivarderas andel i famfiildt
gods uttvidgas eller inskränkas-; men för-
ord katt icke upphästoa mannens rätt
att ensam förttialta det hela: endast i det
fall att mannen är ivaufiunig eller för-
lupit fin hustru eller annars är från-
tvaraude kau, utan att boskilnad göres
nödwändig, hustrun under toisfa ivilkor
förfoga öftoer boets egodelar.
Med mannens förtvaltningssätt fatti-
tnanhäuger, att hatt är berättigad, att
med förliiudande toerkau för båda tita-
kerna görii gäld och att fådati gäld blir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
