Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lfin tia weckobladet.
Helsingfors,
Corsöagen den 26 Ypric
Na-f 17.
1888.
Prenumerationsprig:
Helsingfors ä Misftonsbokhandeln,
J Mik aelsgatan 1
genom pot tkontoren
J landsorten
Redaktör:
gnu-inser
emottagas å Missionsbokhandeln, Mikaelsgatan l, ii
10 penni för petitrad; affedda att förutom i detta
: «· t :o 3.
åkesiitüik EMI TIFF-ii I I I IT Zåsii 27 TIFF-å Ytmm GMMM adress Gstnagga an N blad ätwen ingå i »Suomen Wiikkvlehti««: 15 p .
jerdedels är. . 1 mark 25 peuni ..... 1 mark 32 penni. önskas öswersättning tillkommer 2 p
Dksscllkerftågau kyrkans tjenares sida, eller är det fruk- segrar genom öfwertygelsens makt och den ua kyrkan skall lossa på de band, som
har nu fått fin lösning. Twå af lan-
dets stånd hafwa omfattat den mera fri-
sinnade riktningen, företrädd af utskotts–
betänkandet och reserivationen n:o 1, och
twå den restriktiva, företrädd af regerings-
propofitionen, kompletterad afreferivatio-
nen nio 2. Dermed är äfwen dissen-
terlagens öde afgjordt. Ännu förefinnes
wisserligen en möjlighet, att wid en blif-
wande sammanjemkuiug emellan de olika
«»ftåndsbefluten ett någorlunda tillfreds-
ställande resultat skall kunna uppnås,
men denna möjlighet är dock få ringa,
att maii derivid icke kan fästa stora för-
hoppniugar.
Utgåugeii har icke ivarit»otväutad, men
har dock icke kunnat undgå att framkalla
ett smärtsamt intryck, icke blott hos alla
ivänner till religionens frihet utan äfiveii
hos alla wänner till religionens allwar.
Jcke få, " font skulle icke ftatskyrkau, äf-«
weu i sin närioarande form, kunna hafwa
enskilda medlemmar, såiväl bland prester
som bland lekmän —- och swi tveta att
hon har det —- soiu äro sanna kristna-
Det-är icke häruti frågaii ligger-, uti der-
uti, att uti en tid af allmän och tillta-
gande negation nödwändigheten för hwar-
je dag blismit större af att de kyrkliga-
institutionerna och samfunden inå hållas
rena, på det att de werkligen skola kunna
utgöra ett falt i werlden. Det är in-
figten häraf, och icke omftörtningslusta,
som hos allwarliga kristna franikallat en»
önskan, att, då förhållandena ännu ärv
sådana att landets·kyrka i sin helhet icke,
utan stora rubbniugar, kan undandraga
sig statens förmynderskap, smärre försam-
lingar åtminstone må kunna bildas, hwil-
ka icke behöfiva böja sig för en jordisk
myndighet, utan ivara oförhindrade atti
mån af fin förmåga söka förmerkliga den«
uppgift, som bibeln uppställer för en kri-
sten församling.
emellan staten och folkkyrkan icke utan
nödiga förberedelser kan afflitas, få föl-,
jer dock deras icke, att icke äfwen denna
senare kan-renas; hon katt det genom att
konsolidera fig, tillåta fina inotfpänftiga
medlemmar att utträda och inom sig sjelf
upprätthålla en strängare tukt. Till des-
sa twenne kärnpunkter — oberoende for-·
samlingars bildande och folkkyrkaiis re-
«uande —- hår fällat sig uödivändigheteu
att ordna baptisternasiOfterbotten ciwil-«
rättsliga förhållanden. Alla dessa upp-
gifter — lika wigtiga ur religiös som ur
rättslig fynpuiikt — torde emellertid nu
komma att stranda — och, hivad som
gör saken ännu sorgligare —- ftranda på
motstånd af ivåra prester. Eklesiastik-
chefen fjelf hotar att om icke regeringens
proposition går igenom, ,,stäsja det tvär-«
fta ofoget med lekmannaiverkfaiuheteii och
sända de utländska predikanterna öfiver
gränsen-i. —- Ar detta kortsynthet från
Men om äfiveu bandet«
tan att förlora fin egen maktställning?
Wi ivilja icke orda derom· Det an-
fwar som faller på dem, när de få ögo-
nen öppna för hivarthän deras motstånd
ledt, skall kanske en gång kännas för
dem tungt nog.
Wid behandlingen af denna fråga in-
för landtdagen har det tydligen framgått
huru fullkomligt inkompetent den iverlds-
liga makten är att lagstifta för den aud-
liga. Perfoner.: som skulle handlägga
ärendet, hafioa offentligen nödgats er-
känna att de icke förstå det, att de icke
känna till dissenters förhållandeii, och
denna okunnighet har wisat sig icke blott
hos lekmän utan äfweu hos biskopar och
prester. Till följe as denna okunnighet
har äfiven Finlands ridderskap och adel»
som dock föregifivit sig hylla religiösts-
frihetens grundsats och ehuru enträget
uppmärksamgjord på det orättwifa deri,
beslutit att stadfästa fängelse och böter
för dissenters, font upptaga och uppfost-
ra wamvårdade lutherska barn. Meni-
nödgas erkänna att man icke förstår fa-
ken, och ändock måste man lagstifta om
den. Hivilket skärande hån! »
Och en sådan lagstiftning skall Kristi
kyrka wara underkastad!
Herr E. Björkenheims yttran-
de i dissenterlagsfrägan.
wid Ridderskapets och Adelns plenum den 18
April·
Deuna fråga har icke blott de sista
dagarna, utan allt sedaii dissenterlageii
remitterades till Lagutskottet, ja långt
förut, warit en af dem, hwilkeii omkring
sig samlat ett odeladt intresse. Den har
diskuterats i de mest olika kretsar och
kuapt något pressorgan, från hastand-
staden.- dagliga tidningar ända till lands-
ortens weckoblad, hafiva underlåtit att
dryfta densamma. Qm någon klarhet
tvunuits wågar jag betivifla. Det fy-
nes fastmer, som om denna fråga, den
dag font är, wore lika oklar som den
warit, fåiväl inom den allmänna opinio-
nen som också inom representationen·
För det förra ivittua de hwarandraniot-
stigande uppsatser, hivilka ingått i pres-
sen och för det fednare det faktum, att«
denna fråga i de samtliga 4 stånden
blifwit bordlagd, bakom hwilkeii bord-
läggning torde dölja sig lika niycket en
önskan att tvinna en fast princip i frå-
gan som kännedom om utskottets 84 fid.
digra betänkande. Jag tror icke att de
få ord jag ber få yttra i denna sak i
någon wäfeudtlig mån skola bidraga till
att klargöra frågan, meii jag anser det
likwifst för en lika dyrbar rättighet, som
skyldighet att på denna plats uttala min
åsigt-
Jfråii den dag, då den kristna reli–
gionen af Konstantin den store upphöj-
des till statsreligion, tror jag denna
kristna kyrka wikit från den henne af
Gud utstakade trägen. J stället för att
(ivara en stridande och kämpande kyrka har
hon blifwit herskarinna. J stället för att
. reaktionär rörelse.
- erinra om Waldeuferna. om Hugenotter-
fom en missioneraide kyrka tvinna fina
kraft, som ligger dold i den sanning hoii
förkunnar, har hennes iväg blott alltför
ofta betecknats med blod, hennes segrar
wunnits med swärdet. Men emedan den
kristna kyrkaic så låtit sig af staten upp-
höjas, så ivar det en sjelffalleu fak att
hon skulle till staten återgälda denna fin
upphöjelse. Så war då kyrkan ivordeu
statens williga iverktyg, ivägen till hen-
nes förnedring beträdd och begreppsför-
ivillelseu i sådant afseende fullständig.
Oni denna kyrka skall kunna höja sig
till fin ursprungliga ställning och åter-
ivinna det ursprungliga inflytandet och
anseende hoii egt, då måste hon nedstiga
från den höjd hon beträdt och åter blif-
iva eu tjenaude och lidande kyrka, som
utgör ett samband för de individer, hwil-
ka på grund af öfivertygelfe om hennes
sanning och af kärlek till henne sluta sig
till henne. — Sida ivid sida med den
maktställning, hivilkeii statskyrkan ihifto-
rien intagit, går genom densamma en
Jag behöfiver blott
ua och Lollarderua. J wåra dagar rep-
resenteras denna reaktionära rörelse af
dissentersamfund, sådana wi se dem iden
fkottska frikyrkan, i baptist- och metodist-
famfunden, uti den frikyrkliga rörelseic och
sist och slutligen uti de ryska fundistfäll-
skapen.
Om det ligger någon sanning, och jag
håller så före, i hivad jag haft äraii
andraga om kyrkans-Elis och ställning ge-
nom historien, om det är sant att en
sådan begreppsförwillelse i fråga om
kyrkans ställning egt runt, då må det å
andra sidan icke förivåna oss, att denna
förivillelse i begreppet-, denna tro på en
statskyrkas icke blott nödivändighetutan
enda berättigande, den dag som är, gör
sig gällande hos ivårt folk. Den har
under halftanuat årtusende fråii led till
led fortplantat sig på kontinenten, den
har med inoderssnjölkeu insupits af ivårt
finska folk, och den skall fortfara att råda
ända tills principen om full religions-
frihet blifivit erkänd i ivårt land.
Lika ivilligt som jag erkänner, att af-
fkaffaudet af denna kyrka genom en bråd-
störtad reform ivore menlig, icke blott för
det finska folket utan för religionens sak
i ivårt land, lika tvisst måste jag fast-
hålla en fodran uppå att hwarje lag-
stiftning, som påräknar kristna dissenters
mediverkan och medhåll, måste arbeta i
riktning af full religionsfrihet och såsom
ett första steg härtill måste jag anse er-
kännandet af hwarje kristet protestantiskt
religionsfamfunds lika berättigande samt
den enskilda individens rätt att från
dessa samfund, när han få önskar, skilja
fig. Jag fraiuställer denna sista fordran
i kyrkans eget intresse. Hioilken dom
hivilar icke öfwer en kyrka, som icke blott
ivill i sig qioarhålla, utan äfweii förbitt-
der utträde af sådana fina medlemmar,
hivilka icke ivilja weta af hennes läror
eller åsigter, hwilkas lif är lastbart, och
hwilka bibeln, normen för hennes lära
och tro, bjuder henne att från fin gemen-
skap skilja. Men jag ber få nämna att
jag uttalar deniianiiu åsigt i saken icke
utan tivekau. Jag hade icke ivelai lägga
ivapen i händerna på dem, hivilka stän-
digt säga att de frikyrkliga räcka broders
hand åt de irreligiösa för winnande af
jordiskt syfteiuål Må dessa jordiska
syftet-ål wika. Eugång skall det wifa
sig, om de, som yrkat på att den krist-
föreiia henne med den iverldsliga mak-
ten, ivarit hennes fiender eller ivänner,
om inatt gjort det af lust att tvinna men-
niskors erkännande eller af lust att wara
Kristi tjenare. Man talar om kyrkans
uppfostrande inflytande och det är möj-
ligt att jag läser bibeln med andra ögoir
än statskyrkan gör det, men jag
finner icke i denna bibel att der skulle
talas om något direkt uppfostrande myn-
dighet öfwer utanför stående. Jag
läser att de, font fattat dess san-
ning och hwilka tillegnat sig dessa fan-
ningar, skola sluta sig till deii kristnii
församlingen och underordna sig dess
tuktan och bud, men jag finner icke att
denna kristna församling utöfivar någon
uppfostrande iuiverkau på dem fom stå
utanför henne ocli htvilka med henne
wilja hafiva intet att skaffa.
Jag har nämnt ordet full religions-
frihet. Mait säger att detta ord är ett
slagord, hivarmed dissenters slå omkring
fig. Det är derföre niiti skyldighet att
förklara hivad jag dermed menar. Jag
menar dermed individens okräukbara rätt
att ordna sitt förhållande till Giid och
att, der bott finner med fig lika tänkande,
fammansluta fig till en församling, få-
widt derigenom icke lag och sedlighet
kränkes. Men jag ber tillika få fram-
hålla att jag redan nämnt, att en bråd-
ftörtad reform wore menlig för ivårt folk,
och att ioi i ioårt land hafioa förhållanden,
fqu äro säregna för wår politiska ställning.
Jag ber flutllgen få med några ord
beröra deu dissentersrörelfe, som fram-
kallat den nådiga propositionen. Juom
densaman hafiva tivenne strömningar
gjort sig gällande. Deii ena önskar
qwarstå inom statskyrkan och inom henne
tänka och handla i öfwerensstämmelse
med fin uppfattning af bibelii och i en-
lighet med sitt samwete. Något twång
lida dessa ej inom kyrkan. Sivårast är-
att de, som ej ivilja sig låta i kyrkaic
konfirmeras-, icke ega ingå lagligt äkten-
skap. Men jag förstår icke kyrkans for-
dran att de skola ur henne utträda. Oni
jag, af 10 punkter, tänker lika med kyr-
kau i 8 och olika i 2, eller lika i 5 och
olika i 5så ivet jag icke att jag skadar
kyrkan genoiii att qtvarftå· — Den au-
dra riktningen önskar helt och hullet skilja
sig från kyrkan och bilda af henne obe-
roende församlingar. För mig ärv hivar-
dcra riktningarna temligeu liktydiga.
Med de ivindar, som uu blåsa i deii
lutherska ftatskyrkau, hoppas jag litet i
reform wäg och jag hoppas kanske ännu
mindre i organisations-iväg af de dis-seri-
terförfamlingar, som möjligen komma
att uppstå.
Jag har härmed sagt hivad jag af-
fett säga, och ber blott med några ord
få beröra trenne af de reserivationer,
som åtföljer utskottets bet- sanit slutligen
för ett ögonblick ioidröra fjelfiva betän-
kandet. Jag tvi-änder mig i sådaiit aj-
feende först till reserivationen mo 3.
Det iir tivenne punkter i denna reser-
ivatiou, hivilka jag ber få fästa upp-
märkfainheteu mid. Referivanteu säger
på fid. 75 ,,ivi kanna icke tillrackligt noga
dtsscuters läror, församlings ordning eller
antal«, men det oaktadt har den ärade
reserioanteu pli icke mindre än fyra stäl-
len bedömt dissenters «Wi läsa i
denna reserivatiou« att dissenters öf-
werhufivudtaget icke nu för tideii äro
de stilla i landena, såsom de krist-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
