Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wi ntettniskor tveta icke dag och stund,
då detta tverk är slutfördt —- Gud ett-
sam tvet det (Matt. 24: 86) -— men
att dess börjatt redan ligger bakom oss
och att det oafbrtttet skyndsamt fortgår,
derottt kan för den troende numera intet
ttviftvel förefinnas, och äftvett detta är
ett märkligt, mot aftonen pekande, tids-
tecken. htvilkett med heligt etvighetsallwar
mattar Herretts folk i denna tid till ett
allt djupare behjertattde af tvår trofaste
Frälsares ord i Matt. 24: 32, 33, 37
—51.
Sedan införandet i detta blad as ar-
tikel seriett ,,Tidens tecken« tvidtog, har
författaren. af företommen anledning, be-
slutat att, ottt Gttd tvill, frått början af
nästinstttndande januari i Helsingfors
utgifwa tidskriften ,,S a n ni n g s tvä n-
nen« htvilkett är afsedd att utkomma
hwarje tnåttad med ttvetate häften, ett-
ligt profnummer, sotn efter ett par weckor
kommer att utgiftvas. J anledning här-
af, och för att icke widare upptaga ett
betydligt utrymme i Finska Weckobladet,
enär uppsatsett under nedskrifwandet
tvuxit större än beräknats-, asbryies här-
med ifrågatvarattde artikelserie, för att
under början af nästa år fortsättasi
,,Sanningswäntten", då tvi skola påtvisa
och följa uppfyllelsen as Jestt förutsä-
gelser, färskildt beträffande krig och krigs-
ryktett, folkresningar, jordbäfningar hutt-
gersnöd, oroligheter-, lidande för de tro-
ende fantt etvangelii spridning till alla
folk, ,,före ändan".
E. F.
Det personliga ikristendomen.
En ästven härstädes tväl känd andlig
talare k) har en gång yttrat de stora
orden: »hwarje kristen bör tvara ett ori-
ginal«.
J dessa ord ligger ett djupare sanning
än tttatt i allmänhet är böjd att beakta.
Jagen religion, ingen werldsåskådning,
intet filosofiskt system har, allt sedan dett
historiska tiden egt bestånd, såsontkristen-
domen, häfdat menttiskans ställttittg såsont
ett fri, sjelfanswarig och fjelfständig tva-
relse med den höga men farliga förmå-
gatt att sjelf bestämma öfwer sitt öde och
wälja emellan det-goda och det onda-
Taga tvi t. ex. ibetraktande den tverlds-
åskådning, som för närtvarande, såsont
en motsats till kristendomen, gör sitt
korta triumftåg genom werlden, för att
kanske ester ett tiotal år ersättas af en
annan — dett materialistiska — så fittna
tvi att hon med sttt förkunnelse, att
htvarje individ, äftven de ntenskliga med
naturtvättdighet måste nttveckla sig fåsont
hwarje annan individ af samma art utt-
der samma förhållanden skttlle göra det, —
helt och hållet qtväftver och dödar indivi-
dualiteten. Hos denna lära sinnes intet
rum för en sedlig uttvecklittg, intet för
personliga egendomligheter, och om än
en uttveckling medgiftoes eller t. o. m.
påyrkas, så ligger det i sakens natur att
denna uttveekling ntåfte tvara likformig,
flack och intresselös. Menniskatt är blott
en produkt af de anlag hott ärft och af
de omständigheter, under hon bliftvit upp-
fostrad och sramleftvat sitt lis; på dessa
alletta faller skulden för huru det går
med henne; sjelf bär hatt intet anstvar.
Attnorlunda deretttot talar kristendomen,
och i sjelftva tverket är det omöjligt för
tanken att föreställa sig en högre ställ-
ning för tnenttiskatt ätt den bibeln till-
delat hcnue. Dett Gud, Kristi lära up-
penbarat för oss, är ett personlig Gud,
fottt tvarit stor nog att tvåga -— om tvi
så så säga —- skapa, icke endast automa-
ter, ntatt sjelfständiga, as honom obero-
ende tväfenden, äftven med fara att dessa
skulle ktttttta sätta sig upp emot honom
Jsc) D:r Baedecker.
sjelf. Och häri är utan twifwel äftvett
att söka lösningen till dett dystra gåtatt,
huru det onda kuttttat uppkomma i en
werld, som bliftvit skapad af en god och
fullkomlig Gud. Wisserligen skalle Gad
haftva kttttnat skapa tväsenden, sotn icke haft
förmåga att affalla ifrån honom, men dessa
hade då tvarit mindre stora, och deras
förblifwande i det goda ochihottom skulle
hastva toarit utan sedligt wärde. När
kristendomen dersöre uppställer för men-
niskatt det högsta tänkbara sedliga mål,
innebär detta icke, såsotn fallet är med
menskliga maktbud, ett förintande af per-
sonlighetett med dess egendomligheter, utan
att ett omfattande af detta tnål måste wara
en personlig sak, raid hwilkett hela personlig-
hetett med alla dess egendomligheter måste
tvara werksam; — således ett helgande
af egendomligheterna. Det är endast det,
som är ottdt hos oss, sotn småningom
måste afbö, men ästvett häri måste tvi
sjelftva tvara medtverkande.
Af de menniskor, sotn tvandrat på tvår
jord, torde tväl författarene till bibelns
heliga böcker tvarit de, som leftvat det
innerligaste lif i Gttd och tvarit mest
påtverkade af hatts ande, men liktväl —
htvilkett ittdividttel olikhet förete de ej!
Äftven under inspirationens högsta stun-
der förblir ett Dawid alltid sig sjelf och
kan icke sammanblandas med ett Esaias
eller en Jeremias; likaså kan icke heller
en Johannes sammanblandas med ett
Paulus, eller ett Petrus med en Jakobtts.
Det är så Gttd respekterar deras indivi-
dualitet, font hatt atttvänder i sitt tjenst.
Men detta bibehållande af de individu-
ella olikheterna har icke blott tvarit nöd-
tvändig för de heliga författarnes egen
skull, utan äfwen, och kanske ännu mera,
för deras skull, till hwilka de sanningar,
de förkunnat, skulle fortplantas. Om tvi
nemligett söka att med få ord karakteri-
sera Guds werld, så skulle dessa ord
bliftva mångfald i enheten. Det
har bliftvit anmärkt att det icke i natu-
ren fittnes ttvenne tvattendroppar, font
fullkomligt likna htvarandra; änttu mindre
sittnes det ttventte eller flere mennisko-
själar, sotn göra det. Menniskan, denne
så gåtfulla tvarelse, utgör i sig sjelf ett
hel werld af känslor, tankar och intryck
och det är för att alla skola få hivad de
bäst behöftva och bäst kunna emottaga,
som de heliga uppenbarelserna bliftvit
klädda i så Wexlande och olika former.
Det är för att de trötta och sorgsna och
af sitta synder betryckta skola finna hwila
och tröst; för att de öftvermodige och sjelf-
tillräcklige ntå blifwa förkrossade och för-
ödmjukade: för att de enfaldigt troende
må uppmuntras med orden: salige äro de
sotn icke se och dock tro; för att för den
twiflande Thomas må öppnas såreni
Mästaretts sida. De som äro på liftvets
solfida och de sotn äro på liftvets skugg-
sida, de intellektttelt bildade och de okun-
ttige —- alla kutttta här föras de på det
sätt, som bäst passar för hwar och en sär-
skildt, till den källa sont kan upprätta dem
och giftva dem fullhet nog och öftvernog.
Då denna källa är Gad sjelf, lifwets
upphof och den yttersta orsaken till hela
skapelsen, är det klart, att dett fullhet,
som här erbjudes, icke är en passiv och
likformig fullhet, utan det intensivaste
och rikaste lif, font långt ifrån att för-
qtväftva de anlag, med htvilka tvi blif-
tvit utrustade, twärtont ger dem näring
och uttvecklar dem till werkliga karaktä-
rer· Hos hwarje kristett ligger ett frö
till ett Elias en Zacharias, en Petrus.
Att detta frö icke blir utweckladt och att
tvi, som kalla oss kristna och ästven af
andra anses sottt sådana, blott alltför
ofta förete bilden af i tväxten stannade
andlig krymplingar, icke mindre flacka men
ö
ofta mindre utwecklade än de werldss
menniskor, öfwer htvilka tvi dock anse oss
stå, beror derpå att tvi stannat på
balfwa wägen; tvi haftva åtnöjt oss med
formerna; tvi hastva mottagit af menni-
skor och icke af Gud, och inför men-
niskor nedlagt tvår individualitet
utatt att erhålla något utbyte i stället-
Den åsyn, som tvi sålunda erbjuda, är
i sanning bedröflig och länder kristendo-
mens sak till smälek, men tvi måste bära
denna skam, emedan tvi icke haft tnod
att i tvår kristendom nedlägga hela tvår
personlighet, och emedan tvi glömt att
det är af stammen och roten allena, som
grenarna i tvinträdet kunna saga näring.
Det är af Gud direkte och icke af någon
annan medlare än den hatt sjelf sättdt
oss såsom sin härlighets sken och sitt
wäsendes rätta beläte, icke af någon
mensklig lärare, icke ttr böcker, icke af
något kyrkosamfund, icke af något för-
samlings-lif, font tvi kuntta emottaga hivad
tvi behöftva för tvårt andliga lif. Men
wi glömma så lätt det personliga i kri-
stendomen.
Wi tvilja icke underskatta betydelsen
af ett sörsatttlittgslif och en yttre sam-
manhållning. Det ligger i sakens natur
att ett umgänge ttted likatänkande tros-
syskon måste werka uppliftvande och
stärkande för tvårt eget troslis, mett
ett sådant får dock aldrig ega runt
på bekostnad af tvårt eget böneum-
gänge med Gud; der mår tid icke
tillåta oss att utöftva båda delarne, der
må tvi aldrig ttveka i toalet; det förra
måste alltid tvara underordnadt det sed-
nare. Det är att märka, att de anwis-
ttingar otu bönen tvi sått af tvår Fröl-
sare. hänföra sig till den enskilda bönen
eller till den inom en mycket trång krets.
,,När du beder, så gå itt i din kammare
och slut din dörr till och bed din fader
i enruml« ,,Htvar ttvå eller tre äro för-
samlade i tttitt namn, der är jag med
dem l« o. s. w. Och när Han sjelf käm-
pade ut sitta nätter i bött för oss till
sin fader, sände han bort sina lärjun-
gar; ensam wille han möta fin Gad och
ensamma skola tvi ock möta honom.
Likasom fråntvarott af allt församlings-
lif —- såsont fallet tvanligett är inom
de stora kyrkosamfundett — medför den
faratt att den enskilde kallnar i sitt
troslis, så medför ock ett för ensidigt ut-
tveckladt församlingslif den faran att den
enskilde förledes att göra detta försam-
lingslif till en medlare emellan Gud och
sig, och att hans kristendom derigenom
tvarder mekanisk. Denna fara ligger när-
mare till hands än man i allmänhet är
böjd att tro. Osta upprepade, mekaniskt
framsagda talesätt, sotn tvunnit en miss
burskap inont kretsen, tankar och intryck,
som man tror tvara sina egna, men som
i sjelftva werket äro lånade, utgöra war-
ningar för att en sådatt fara är åfärde.
Qch till denna fara sällar sig, ofta nog,
äfwen faran af ett andligt tryck, tvisser-
ligen af anttttt slag än det politiska tryck,
som är rådande inom de af östverheten
auktoriserade kyrkorna, men dock alltid
ett tryck, der Gad icke tvill haftva något-
härrörattde dels af fruktan och uttdseende
för församlingens uppfattning, dels der-
af att ledaren, om han är ett framstä-
ende och kraftfull man, sällan undgår
att trycka prägeln af sin personlighet på
hela församlingen och sålunda qwäftva
de enskilda medlemmarnes personlighet.
Detta räknande af själarne som är så
manlig inom de s församlingarna;
detta säkra färskiljande as hwete och ag-
nar, som ofta nog endast är beroende
på, om de, sottt man sålunda klassifice-
rar, tillhöra samma trosriktning som man
sjelf eller ej; dessa asfordrade och be-
redtvilligt afgifna löftett och förklaringar,
ofta nog med händernas uppräckning,
htvilka löften — afgifna inför Gads
anfigte och i närwaro af hans församling
—- haftva hela karaktären och betydelsen af
ett-ed —- allt detta utgör stora faror för
den kristna personligheten. Endast de, sottt
stå i ett personligt förhållande till Gad
och utöftva ett flitigt och fjelfständigt
bönuntgänge med honom, kanna tvara
skyddade derför.
Arbetet pä ntennifkosjälar är ett öm-
tåligt arbete, som fordrar mycken wishet
och ett olika sätt för hwar och en, som
utan tvill tvinna. Der kännedom om
htvad de enskilda naturertta behöftva,
saknas, der är det rådligast—att i tro och
ödmjukhet tttså ordet —- Guds ord, som
är ett leftvande frö — och lemna åt
Gad att giftva tväxten. Att alltför myc-
ket med tnenskliga händer handtera en
nytväckt, som fått ett sår i sitt samwete,
kan ofta tvara liktydigt med att rycka på
en späd planta, för att få den att wäxa
fortare; ntatt löper derigenom fara att
rycka upp den med roten. ,,Jag (Pau-
lus) har planterat; Apollos
har wattnat, men Gud är den
som gifwer tväxten«. (1 Kor.
B: 6.) Gifwe han den åt oss alla, för
sin barmhertighers skulll Amenl
Nyheter för dagen.
Hemlandet.
7 — Ministerftatssekreterare-adjoint-
befattningen torde enligt U. S. tills-
widare komnta att förbliftva obesatt, att-
der hwilken tid någon af den finska ko-
mitens medlemmar skttlle fungera såsom
föredragande hos H. M. Kejsaren och
Storfurftett så ofta ministerstatssekrete-
raren wore hindrad att göra det.
— Ministerstatsfekreterarens lö-
nefrågu. Wi haswa förut efter N. Pr.
outtalat att nuwarande ministerstatssekre-
teraren, general Ehrnrooth skulle anhål-
lit, att den ministerstatssekreteraren till-
kommande lönen måtte nedsättas med
10,000 mk. Werkliga sakförhållattdet
skall dock, ber. U. S., tvara det, att mi-
nisterftatssekreteraren meddelat generalgu-
tvernören, det han tvore sinnad hemställa
hos H. M. Kejsaren, att ministerstats-
sekreterarens ordinarie lön, som för när-
tvarande utgör 32,000 mk, skulle min-
skas till 24,000 mk och ministerftatsses
kreterareadjointens ordinarie lön som för
närmarande utgör 24,000 mk, till 18,000
mark. -
-— Den wigtiga kyrkostämman
om Helsingfors förfantlin s delning
har på ett brutalt och hän ynslöst sätt
samt med åsidosättande af den ordning
lag och bruk stadga bliftvit gjord till en
partisråga. Då nentligen resultatet af
omröstningen enligt wallättgd tillkänna-
gafs i Nikolaikyrkan, fortsatte ordföran-
den, pastor Bengelsdorff, utan att förut
derom något tillkännagiftvits, stämman
och upptog till behandling i ttärtvaro
endast af de 30 personer, som hän-
delsewis befunna sig i kyrkan, det
första momentet i kyrkorådets förslag,
som afser grunderna för denna delning-
Till denna improviserade kyrkostämma
hade rådman Nyberg infunnit sig med
fullmakter för 4,000 mk och folkskolein-
spektor therg med fullmakter för 1.200
mk. Följden blef att beslutet att delnin-
gen skalle ske på språklig grund och
Helsingfors delas i tre församlingar —-
twå swenska en finsk —- med lätthet ge-
nomdrefs.
Då senare wid den utlysta och talrikt
besökta stämman följande torsdag e. m.
fabrikanten N i s s in e n , understödd af
professor E. Hjelt, m. fl., protesterade
emot detta sätt att gå till wäga och sor-
drade att det första momentet i försla-
get åter skulle upptagas till diskussion,
förklarade ordföranden att han på grund
«as kyrkolagens paragraf 321 icke tillät
någon widare diskussion om detta redatt
afgjorda moment.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
