Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
139
ningen af de enklitiskt orden han, hän och pa, pä, hvilka
hafva en försäkrande, förstärkande betydelse och fogas
äfven till första och andra personens verbalforiner, så är
densamma väl icke betydelselös, men kan åtminstone i afseende
å pa, pä lika väl användas för att bevisa den participiala
betydelsen af denna form och pi, vi. Säger man t. ex. otan-pa
"jag tager dock", "jag tager ju", så måste Blomstedt deri finna
en "muistamattomuuden hairaus" af språkanden, då det
egentligen vore "jag tager han". Deremot kan man mycket väl
förstå otan-pa "jag tager varande" d. v. s. "jag tager och det är
verkligen så" eller "jag tager och är verkligen den tagande."
När slutligen Blomstedt såsom till ett slags förmedling
i- CT ~
antager att både personaländelserna vi, pi, v at, vät och
parti-cipialändelserna va, vä, pa, pä, vat, vät härledes från
pronomen tör tredje personen, så qvarstår omöjligheten af sjelfva
utvecklingsgången och densamma göres ej antagligare
genom jemförelsen med latinets amant "de älska" och amant,
stam till participiet "älskande". Denna jemförelse visar blott
att verbets participium och tredje person kunna bildas på
ett liknande sätt, men att den latinska formen nt
(ursprungligen väl an-ta "han"-"han" d. ä. "de") är en
pronomiual-suffix bevisar alls icke att vi och pi äro beslägtade med hän.
Men vi hafva i latinet andra former, som kunna
ådagalägga att språket som persontecken kan använda en
partiei-pialsuffix, utan att denna egentligen är nödvändig för hela
konjugationen. Det är de bland latinets öfriga
personaläu-delser afstickande formerna mini och mino. hvilka
förekomma, den föregående som tecken för andra personen pluralis
i passivum (ama-mini indicativus och imperativus, ame-mini.
amaba-mini, amare-mini, amabi-mini), den senare som
tecken för andra och tredje personen singularis i gamla former
af præsens imperativi passivi (frui-minoj. Dessa former
antagas temligen allmänt vara bildade genom participialsuffixen
mino, ursprugligen mana, i grekiskan [isvo. Denna i
sanskrit och grekiskan så allmänna suffix förekomme]- för öfrigt
i latinet blott i enstaka fall såsom i ordet alumnus
ursprungligen alo-meno-s, "den som näres", "fosterbarn". Sålunda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
