Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
711
Newton var den ödets älskling, hvilken det framför
andra dödliga förunnades att liksom med en öfvermensklig
siare-blick genomskåda den allmänna principen för himlakropparnes
rörelser. Han var, såsom Lagrange säger, utan tvifvel den
största af alla vetenskapsmän, men ban var äfven den
lydigaste, ty det ges blott ett verldssystem att upptäcka. Också var
han icke blott af naturen begåfvad med ett sällsynt skarpsinne^
utan derjemte af ödet stähl i de gynsammaste förhållanden.
Cartesius och Fermat hade genom sina vigtiga arbeten på
matematikens område gifvit denna vetenskap ett nytt utseende
och lagt grunden till den högre analysen; icke mindre vigtiga
voro Huygiiens’ och Galilés upptäckter i den allmänna
mekaniken. Till och med den allmänna gravitationen var redan, om
än ofullkomligt, anad af Kepler och FIook m. 11. Men det
återstod att finna lagen för denna gravitation och att tillämpa
densamma på de himmelska rörelserna.
Utgående från betraktelsen af den dragningskraft, som
jorden utöfvar på kroppar befintliga vid dess yta, och som
tydligast röjer sig i deras fall, leddes Newton till den gissning,
att nämnde kraft möjligen sträcker sig ända till månen och i
förening med månens tangeutialhastighet förorsakar denna
himlakropps elliptiska rörelse omkring jorden. Om så förhöll sig i
verkligheten, var det naturligt att tänka, att äfven planeterna
qvarhållas i sina banor omkring solen genom en dylik
dragningskraft hos sistnämnde himlakropp. Denna hypotes
lyckades ban äfven bringa i öfverensstämmelse med de Keplerska
lagarne genom det enkla antagande, att attraktionen förhåller sig
omvändt emot qvadraten af planetens afstånd från solen. Det
var skäl att förmoda, att äfven jordens attraktion minskas i ett
dylikt förhållande, ju mer man aflägsnar sig från jorden, och
då attraktionen vid jordytan var bekant genom direkta försök,
kunde dess inverkan på månen deraf lätt beräknas, om man
nemligen kände månens afstånd från jorden. Denna kunskap
förutsatte åter kännedomen om jordens storlek, ett vigtigt
element i astronomin, hvars bestämning allt ännu hvilade på en
högst osäker grund. En lycklig omständighet gjorde likväl, att
den Newtonska teorin icke alltför länge behöfde vänta på sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
