Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
711
till en höjd af 2/3 fot. Bergier undersökte bland andra vägar
äfven en, som låg på en konstgjord ås tjugu fot öfver landet
bredvid. Mera än tre fot af denna höjd bestod likaledes af fem
skilda lager, men till en del olika de nyss omtalade till
beskaffenhet och fördelning. Det undre af åsen (hvarom Bergier
ingenting meddelar) hade naturligtvis icke någon omsorgsfull
sammansättning, men de öfra lagren voro så mycket mer fasta
och egnade att utestänga väta.
Äfven i Italien och annorstädes har man funnit
chausséer-nas grundvalar bestå af olika lager, till sammansättningen mer
eller mindre öfverensstämmande med de omtalade och vanligen,
såsom det tyckes, till antalet tre. Högst intressanta äro de
lemningar, som på flera ställen återstå af Appiska vägens
sub-struktioner. Dessa utgöras af sorgfälligt lagda murar af
qvader-sten. Emellan Albano och Ariccia finnes på en lång sträcka,
som är qvar af via Appia, under vägen en hög och vacker
mur, som hade den bestämmelsen att höja landsvägen öfver en
dalsänkning, och som underst delas af hvalfbågar, hvilka synas
varit ämnade att lemna genomlopp åt vatten, som der samlade
sig ifrån bergen.
Den vanliga bredden för en Romersk chaussée var enligt
de af Bergier företagna jemförelser 60 fot och omfattade tre
afdelningar, hvarje af ’20 fot. Midten af en i sådan proportion
indelad väg var något högre än sidorna och sluttande mot dessa,
på det att regnvattnet skulle rinna bort. Men byggnadssättet
var olika. Tredelad på bredden var i allmänhet alltid en stor
stråkväg, men den mellersta delen stundom mycket bredare än
hvardera af de andra, som då endast utgjorde trottoarer och
voro anbragta något högre än midten. I detta fall var vägen
sannolikt alltid helt och hållet stenlagd, och trottoarerna
genomskuros då, såsom på Appiska vägen, af smala rännor för
vattnets bortflytande. Emellertid var stenläggning på de stora
Romerska vägarne dock tvifvelsutan sällsyntare, än att de
betäcktes med kisel eller med grof sand, som sammanstampades med
kalk för att bilda en fast massa. Stenläggningen bestod dels af
släthuggen, dels och oftare af naturligt formad sten. Slutligen
förekom äfven det, att midten af vägen ensam var stenlagd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
