Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-242
verlden med högsta spänning väntade „Griechische
Götterlehre", i en not helt förnämt säger sig lemna Movers
räsonc-mang derhän. Så skulle väl ock hans själsfrände O. Muller
hafva gjort.
3) Slutligen må några af de mera strödda och tillfälliga
intyg, hvilka i sin mån motiverat min åsigt, andragas. För
denna gång vare nog att citera sådana ur Euripides’ meranämnde
på Tauriens kust spelande drama. Här väcker det min
uppmärksamhet att herden, som för Ifigenia berättar om Orestes’
och Pylades’ ankomst, säger sig hafva upptäckt dem, der de
sutto gömda i en af de hafsgrottor, hvilka landets innevånare
plägade begagna vid purpurfiskeri. Han nämner således en
industrigren, hvilken rätt par excellence var Feuicisk. Ocli då
samma herde beskrifver sin och sina kamraters förskräckelse
öfver den oförmodade synen af tvenne ståtlige fremlingar på ett
sådant ställe, säger han att man tog dem för hafsgudomligheter
och att en skrockfullare genast anropade Leukotheas son om
skydd.. Men nu är det kändt, att Leukothea egentligen hette
lno och var dotter till (Fenicern) Kadmos, samt att hennes son
var Melikertes, d. ä. den Tyriske Melkarth. I en annan scen
åter, der Oreste§ efter att hafva vunnit i den herrliga täflan att
få gifva sitt lif för vännens räddning, frågar af offerprestiunan,
af sin ännu okända syster: „Hvar är den graf, som gömma skall
min döda mull?", Ifigenia svarar: „I klippan finns en afgrund,
lyst af helig eld". Detta bruk att kasta de slagtade
mennisko-kropparne i underjordiska hålor och der förbränna dem, var,
såsom en Grekisk historiker (Diodorus Sic.), äfven med citat
just af dessa två Euripides’ verser erinrar, ett af de mest
karakteristiska vid Fenicernes afgudatjenst. Låter sålunda poeten
en af sitt styckes vigtigaste handlingar vända sig kring ett
Fe-niciskt motiv, så bör han ock anses icke hafva gjort det
afsigts-eller medvetslöst, utan i öfverensstämmelse med de för dramat
tänkta folk- och tidsförhållanderna.
För Grekernes känsla förlorade den Tauriska Artemis, i
hvad hon fordrade menniskooffer, snart sin ursprungliga
betydelse ocli helgd. Hos ett folk, sådant som Fenicerne, Bibelns
Kananiter, hvilkas gudsmedvetande i sin högsta potens fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
