Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När Nobile räddades, av Einar Lundborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Packis är inte att leka med, om det också som denna natt var
kav lugnt och lite kyligt, så att de små isbildningarna mellan
blocken höllo ihop det hela något. Viglieri och Biagi, som haft
god tid på sig att bli smått specialister på packisvandring,
visade mig de farliga ställena och huru de skulle passeras. För
att underlätta marschen för mig, överlämnade Biagi till mig en
ishacka, med vilken jag vid farliga passager kunde hålla mig
fast vid ett säkert isstycke och härigenom undgå att komma
ned i vattnet. Då jag icke hade tagit av mig min tjocka
vinter-flygdräkt, blev marschen rätt ansträngande. Vi samtalade inte
så särskilt mycket på vägen bort mot tältet, men så pass
mycket hunno Viglieri och jag klara ut, att jag fick reda på hans
ställning i livet och han min, samt att man var ytterst orolig
för Malmgren-gruppen.
Så kommo vi äntligen fram till tältet och där, just utanför
tältöppningen, satt generalen, och bredvid honom befunno sig
Behounek och Cecioni. Jag kände genast igen generalen från
den mångfald fotografier jag tidigare sett, trots hans långa
skägg och mustascher och underliga klädsel. Han var barhuvad.
På överkroppen bar han en grå sweater, vidare hade han
ljusgrå sportbyxor, på ena foten en civil sommarsko, på den andra
strumpa och renhudssocka, och det brutna benet var omlindat
med en grå benlinda. Jag skyndade mot honom, han räckte
fram sina båda händer och drog mig till sig i en hjärtlig
omfamning. Jag sade så vem jag var och att jag kommit för att
föra dem bort från deras ofrivilliga vistelse i packisen, samt
bad honom att själv som den förste komma med mig nu. Jag
kunde inte taga mer än en denna gång, sade jag, då jag
nämligen hade min spanare med mig; men jag skulle snart komma
tillbaka igen och då vara ensam och i stånd att taga två åt
gången.
Generalen pekade då på Cecioni, en stor kraftig karl med ett
ståtligt typiskt italienskt utseende. Han satt strax bredvid, i
färd med att av delar från den krossade kondolen göra en bår,
103
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
