Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kamrater på irrande planet, av Antoine de Saint Exupery
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inte övertygad. Man träffar på nedåtgående luftströmtaiar ovan
molnen, vilka tyckas stillastående av det enkla skälet, att de på
en viss höjd ständigt bildas på nytt. Allt är så egendomligt
uppe bland högfjällen...»
Och vilka moln!...
»Plötsligt överraskad släppte jag spakarna och klamrade mig
fast vid sätet för att inte kastas ut ur maskinen. Skakningama
voro så häftiga, att remmarna skadade mig på axlama och
höllo på att slitas sönder. Rimfrosten berövade mig dessutom
varje möjlighet att iaktta något genom instrumenten, och
flygplanet rullade som en hatt från en höjd på sextusen meter ner
till tretusen femhundra.
På tretusen femhundra skymtade jag en svart massa med
horisontal utsträckning, som kunde hjälpa mig att åter få
styrsel på flygplanet. Det var en damm som jag kände igen:
Diamantlagunen. Jag visste, att den låg längst ner i en kittel,
vars vägg på en sida utgöres av Maipuvulkanen, som reser sig
till sextusen niohundra meters höjd. Ehuru jag blivit fri från
molnet, gjorde de täta snövirvlarna det ändå svårt för mig att
se, och jag ’kunde inte lämna min sjö utan att krossas mot
klippväggarna i kitteldalen. Jag flög därför runt, runt över
lagunen på trettio meters höjd, till dess bensinen tog slut. Efter
två timmars karusellåkning tog jag mark och välte. När jag
krupit ut ur maskinen, kastade stormen omkull mig. Jag reste
mig, och den kastade åter omkull mig. Jag fick nöja mig med
att krypa in under flygkroppen och gräva mig en grop i snön.
Där lade jag mig, stoppade postsäckama omkring mig och
väntade fyrtioåtta timmar i sträck.
Då hade stormen lagt sig, och jag började min vandring. Jag
gick i fem dagar och fyra nätter.»
Men vad fanns det sedan kvar av dig, Guillaumet? Vi
åter-funno dig visserligen, men förbränd, skrumpnad och hopkrymt
som en gumma! Samma kväll flög jag dig tillbaka till
Men-doza, där du fick känna vita lakan som balsam breda ut sig
123
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
