Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kamrater på irrande planet, av Antoine de Saint Exupery
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för att inte bli förstenad. Du stelnade med varje sekund
alltmera till av kölden, och när du efter att ha fallit tillåtit dig
att vila endast en minut för länge, så måste du först mjuka
upp dina styva muskler, innan du kunde resa dig igen.
Du stod emot frestelsen. »I snön», sade du till mig,
»förlorar man hastigt självbevarelseinstinkten. Efter att ha gått i
två, tre, fyra dagar önskar man inte mer än att få sova. Det
ville jag också. Men jag sade till mig själv: Om min hustru
tror, att jag lever, tror hon också, att jag går vidare. Mina
kamrater tro, att jag går. Alla ha de förtroende för mig. Och
jag är ett kräk, om jag inte går på.»
Och du gick vidare, och för varje dag fick du med
knivspetsen skära upp litet mera av ovanlädret på dina skor, för
att det skulle räcka till om fotterna, som stelnade och
svullnade.
Du anförtrodde mig denna egendomliga erfarenhet:
»Från och med andra dagen, ser du, var den största
svårigheten att låta bli att tänka. Jag led för mycket, och min
situation var alltför förtvivlad. För att ha mod att gå vidare, fick
jag inte tänka på mitt läge. Olyckligtvis behärskade jag min
hjäma dåligt, den arbetade som en turbin. Men jag kunde
ännu välja bilderna, som den sysslade med. Jag föresatte mig
att tänka på en film eller en bok. Och filmen eller boken drog
mycket livfullt förbi inom mig. Sedan återfördes jag
obevekligt till den situation, jag befann mig i. Då gav jag hjärnan
andra minnen att syssla med...»
Mlen en gång, då du halkat och fallit framstupa i snön,
vägrade du att resa dig längre. Du liknade en boxare, som
plötsligt likgiltig för allting, hör sekunderna falla en efter en
i en egendomlig värld ända till den tionde, den oåterkalleligen
sista.
»Jag har gjort vad jag kunnat, och jag har inget hopp längre,
varför skall jag då envisas att fortsätta detta martyrium?» Du
behövde bara sluta ögonlocken, och världen omkring dig skulle
125
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
