Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kamrater på irrande planet, av Antoine de Saint Exupery
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bli en fridfull värld. Klipporna, isen och snön skulle strykas
ut. Det skulle inte längre finnas varken slag eller fall, varken
sönderslitna muskler eller brännande frost, ingenting av denna
livets tunga börda, som, när man får släpa på den som en oxe,
blir tyngre än en lastvagn. Du började redan känna den, denna
kyla, som verkar som gift och nu liksom morfin fyllde dig med
salighet. Livet i dig drog sig samman till hj ärttrakten. Det var
något ädelt och vekt som gömde sig längst in i ditt allra
innersta. Ditt medvetande övergav mer och mer de avlägsna
trakterna i denna kropp, detta utpinade djur, som nu redan
började bli lika likgiltigt för allt som ett stycke marmor.
Till och med dina ängsliga omsorger lugnade sig. När vi
kallade, hörde du det inte längre eller uppfattade det endast
i drömmen. Du svarade, vandrande i en lycklig dröm med långa
lätta steg, och utan vidare öppnade sig all slätternas ljuvlighet
för dig. Med vilken lätthet slapp du inte in i denna värld, som
visade sig så vänlig mot dig! Rädd om din lycka vägrade du,
Guillaumet, att återvända till oss.
Samvetsbetänkligheterna stego upp ur ditt medvetandes djup.
I drömmen blandade sig plötsligt exakta detaljer. »Jag tänkte
på min fru. Min livförsäkring skulle rädda henne från misär.
Ja, men försäkringen...»
När någon försvinner, räknas han enligt lagen som död
först fyra år efteråt. Detta förhållande stod klart för dig och
suddade ut alla de andra bilderna. Du låg utsträckt
fram-stupa på en snöklädd brant. När sommaren kom, skulle din
kropp dras med av slammet mot någon av de många
bergs-sprickoma i Anderna. Det visste du. Men du visste också att
en klippa reste sig femtio meter framför dig: »Jag tänkte: om
jag reser mig, kan jag kanske nå fram till den. Och om jag
stöttar kroppen mot stenen, skola de kanske återfinna mig,
när sommaren kommer.» .
Men sedan du en gång rest dig, gick du vidare två nätter
och tre dagar.
126
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
