Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kamrater på irrande planet, av Antoine de Saint Exupery
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men. du tänkte inte alls gå långt:
»Jag märkte på flera tecken, att slutet nalkades. Ett av
dem kan jag tala om. Jag var tvungen att rasta ungefär
varannan timme för att skära upp mina skor litet mera, för att
gnida mina svullna fötter med snö, eller helt enkelt för att vila
hjärtat. Men de sista dagarna började jag glömma. Jag hade
redan gått ett långt stycke igen, då det stod klart för mig,
att jag glömt någon sak. Första gången var det en handske, och
det var allvarligt nog i kölden! Jag hade lagt den framför mig,
och jag hade gått min väg utan att ta upp den igen. Sedan
var det min klocka. Så min kniv. Så min kompass. För var
gång jag stannade, blev jag fattigare...
Räddningen ligger i att ta ett steg. Sedan ett steg till. Det
är ett och samma steg, som man tar om och om igen...»
»Vad jag har gjort, det försäkrar jag dig, hade inget djur
kunnat göra.» Jag påminde mig åter detta uttryck, det ädlaste
jag vet, som anger människans plats, som hedrar henne och
återställer den verkliga rangskalan. Du somnade slutligen, ditt
medvetande kopplades ifrån, men när du vaknade igen, skulle
det åter framträda i denna ruin till kropp, härjad och bränd,
och åter skulle det behärska den. Ty kroppen är ingenting
annat än ett bra verktyg, ingenting annat än en tjänare. Och
denna stolthet över det goda verktyget förstod du också att
uttrycka, Guillaumet:
»Du förstår, att efter tre dagars vandring och fullständig
svält... så var mitt hjärta inte vidare starkt... Och en gång
när jag gick fram utefter en lodrätt bergvägg, som jag fick
gräva hål i för att finna fäste för händerna och ej störta ner
i avgrunden under mig, då krånglade det plötsligt, hjärtat.
Det tvekade, men så gick det igen. Krånglade på nytt. Jag
kände, att om det stod stilla en sekund till, skulle jag släppa
taget. Jag rör mig inte ur fläcken, micn lyssnar på mig själv.
Aldrig, förstår du, aldrig har jag i flygmaskinen känt mig så
127
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
