Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kamrater på irrande planet, av Antoine de Saint Exupery
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
intimt förknippad med motorn, som jag i det ögonblicket kände
mig med mitt hjärta. Jag sade till det: Se så, ännu en
ansträngning! Försök att slå litet till!... Men det var god kvalitet på
det hjärtat! Det tvekade en stund, men så satte det åter i
gång... Om du visste, hur stolt jag var över detta hjärta!»
I det rum i Mendoza, där jag vakade vid din säng, somnade
du ändå till sist och flämtade i sömnen. Jag tänkte: Om man
sade något om hans mod, så skulle Gauillaumet rycka på
axlarna. Men man skulle också göra honom orätt, om man
förhärligade hans blygsamhet. Han var höjd över denna
medelmåttans inställning. Om han rycker på axlarna, så är det för
att han vet„ hur det egentligen står till. Han vet, att när
människan en gång är mitt inne i en upplevelse, så är hon inte rädd
längre. I synnerhet inte, om man iakttar det klarsynt och
behärskat. Guillaumets mod är framför allt en följd av hans
klara omdöme.
Hans verkliga storhet ligger inte alls där. Den består i, att
han känner sitt ansvar. Ansvaret för honom själv, för posten
och för kamraterna, som vänta och hoppas. Han håller deras
sorg eller’glädje i sina händer. Han känner ansvar för det nya,
som bygges där nere bland de levande, och som han har del i.
Han är också i någon mån ansvarig för mänsklighetens öde,
åtminstone så långt hans arbete betyder något för det.
Han tillhör dessa vidhjärtade varelser, som gärna låta sitt
lövverk skugga stora områden. Att vara människa, det är just
det att känna ansvar. Det är att känna sig skuldmedveten inför
en olycka, som inte kunde tyckas bero av en själv. Det är att
vara stolt över en seger, som ens kamrater hemfört. Det är
att känna sig delaktig i hela världsbygget, när man lägger dit
sin sten.
Man blandar ofta dessa människor med tjurfäktare och
spelare. Man utbreder sig om deras dödsförakt. Men
dödsföraktet ger jag inte mycket för. Om det inte grundar sig i en
128
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
