Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bolivar — luftens vagabond, av Albin Ahrenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skinen i glidflykt. Allt det hemska är som bortblåst och en
ljuvlig känsla av frid strömmar genom hela min kropp.
Kampen är slut och allt blir så oändligt likgiltigt. Mitt liv ligger i
en annans hand, en enda sak kan jag göra själv, möta slutet
med öppna ögon hurdant det än blir, och jag nästan småler, ty
jag känner med jublande visshet att jag kan det.
Automatiskt låter jag maskinen gå ner trappstegsvis, lite på
näsan för att få fart, så utflytning tills farten är förbrukad, så
ny fart, ny utflytning och slutligen en hissnande känsla — vi
sjunka. Blixtsnabbt tänker jag: vatten eller land? — i nästa
ögonblick kommer stöten, jag slungas framåt med våldsam
kraft och allt blir stilla... inget vatten... inget vatten forsar
omkring mig, jag är på fast is och — lever! När jag hoppar
ur maskinen, känner jag huru jag sjunker till midjan i snö,
ja, sjunker ännu mera, ty benen bära mig icke. Det är som
vore de förlamade, och jag stupar omkull i den vänliga
snödriva som mjukt tagit emot oss vid nedslaget. Det första ljud
mitt öra uppfångar är vågornas skvalp mot iskanten och rasslet
av isstyckena som av sjön hållas i rörelse. Spänningen har
varit ohygglig och detta ljud, som låter mig ana huru nära
döden jag ända in i sista ögonblicket varit, kommer reaktionen
att inställa sig. Jag får kräkas, kräkas fruktansvärt, men det
har det goda med sig, att jag efter ett par minuter är
återställd och kan börja tänka redigt på vad som bör göras. Jag
ser på klockan i skenet av en tändsticka och konstaterar att
den ohyggliga kurragömmaleken med döden varat mellan 30
och 45 minuter. För mig kunde det lika gärna ha varit lika
många timmar, ty varje minut var ändlös. Denna flygning skall
så länge jag lever stå för mig såsom det mest fasansfulla jag
upplevat, detta kringrusande med vanvettig fart i snötjocka,
blind och med en vansinnig maskin. Måhända stå intrycken så
klara för mig alltjämt, därför att det var i början av
flygar-banan, därför att detta var elddopet. Liknande tilldragelser
senare ha icke lämnat sådana intryck efter sig.
166
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
