Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bolivar — luftens vagabond, av Albin Ahrenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Trött och svettig som jag var kändes det frestande att vila
ut i snödrivan, men det sunda förnuftet fick mig att kravla
mig upp i maskinen medan jag väntade på att snötjockan skulle
skingras, så att jag kunde börja se mig om efter ljus från
människoboningar. Jag vågade icke lämna maskinen, ty så
fort jag släppte vingen försvann den för mig i mörkret och
tjockan. Efter en dryg timme fick jag se den första stjärnan
glimma bland jagade snömoln, och snart kommo flera till
synes. Nu blev det klarare och klarare. Med en rysning ser jag
på 300 meters avstånd glittrande vatten, det är öppna havet
och åt andra hållet upptäcker jag i den mörka massa, som väl
torde vara skog, ett tindrande ljus från en stuga eller dylikt.
Det är ingen risk att lämna maskinen — den sitter så
fast-kilad i snödrivan att den icke blåser bort — och jag börjar
en kvarts promenad som slutar hos några vänliga människor
på en gård i närheten av Tullgarn. Jag hade alltså flugit i
cirklar hela tiden över samma område. Jag fick sedermera
höra, att jag icke mindre än tre gånger blivit hörd men icke
sedd över Vagnhärad och Trosa. Jag blev nästan arg, när jag
ringde hem och fick höra, att vännerna icke haft den ringaste
ängslan för mig utan i lugn och ro firat min namnsdag i tanke
att jag, då vädret var så svårt, kvarstannat i Oxelsösund.
Maskinen ville jag emellertid icke se mer den kvällen, jag
hade fått nog för den dagen och det var ljuvligt att få krypa i
sängen, draga täcket över huvudet och glömma både snötjocka,
faror och självaste gamle elake Bolivar.
Nästa dag, som är en söndag, bryter in med strålande
solsken och jag och mitt värdfolk går ner och ta oss en titt på
Bolivar. Han står djupt i en snödriva, skidorna äro tröga och
måste vallas om, men framåt middagstiden äro vi i ordning,
en startbana har trampats opp och jag ger mig iväg.
Hemflygningen blev en njutning — början. Motorn spann
förtroendeingivande, solen sken och det var lugnt i luften. Jag hade redan
167
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
