Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bolivar — luftens vagabond, av Albin Ahrenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rfter en halvtimme nått till Gröndal ungefär, då den lede var
lös igen. Motorstopp!
För låg höjd att kunna nå något fält för landning, det
återstod endast isen i Mälaren. Men denna såg inte vacker ut,
genomkorsad av sprickor överallt och sönderkörd av båtarna.
Jag valde emellertid ut det största hela isstycket, c:a 100 meter
i utsträckning åt varje håll, som jag hade utsikt att nå och
verkställde också landning på detsamma utan att något särskilt
inträffade. Visserligen fruktade jag varje ögonblick att det
skulle rämna, men med iakttagande av största försiktighet
borde det väl hålla tills jag fått förgasaren ren från vattnet
som orsakat motorstoppet. Jag hade landat utanför
Smedsudden, och en flygmaskin därute bland isen var en så pass
ovanlig syn att den naturligtvis, som jag i förväg hade anat,
lockade dit större delen av Kungsholmens småpojkar. Jag
raskade på så mycket jag kunde, ty redan började de första
våghalsama jumpa iväg ut mot mitt isstycke, som säkerligen
icke skulle tåla ytterligare belastning. Förgasaren fick jag i
ordning men hade icke tid att provköra motom, pojkarna
kom-mo närmare och närmare, så jag tog maskinens stjärt på nacken
och drog Bolivar så nära iskanten jag rimligtvis vågade för att
få största möjliga startutrymme. Så brakade motorn i gång och
jag dröjde icke med fullgasen, och snart var Bolivar i färd
med att lämna isen. Redan har jag fått upp handen för att
vinka och räcka lång näsa åt de besvikna pojkarna, men
handen kom ned i en fart, då motorn 25 meter från
ångbåtsrän-nans öppna vatten och drivis började slå »frislag». Det var
försent att dra ifrån motorn och låta maskinen kasa på isen,
ty utan farten skulle vi ofelbart ha glidit vackert ut i rännan
och sjunkit så småningom. Det var bara att fortsätta, och med
skidorna klapprande mot drivisen vinglade vi iväg mot Slussen
medan jag varje ögonblick väntade att motorn skulle lämna
mig i sticket. Men självbevarelseinstinkten hos densamma
tycktes ha gjort sig gällande, ty vi stego meter efter meter, och
168
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
