Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bolivar — luftens vagabond, av Albin Ahrenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och en regnig januarimorgon stodo vi klara att företaga hans
längsta flygning — ända till Malmö. Vi voro tungt lastade
med bensin och bagage, och dessutom medförde vi en
passagerare som hade bråttom till Malmö. Jag ville icke avskräcka
honom genom att omtala mina farhågor för att flygningen med
Bolivar troligen skulle komma att försena hans ankomst till
Malmö med minst ett dygn, ty då hade han kanske icke följt
med. Jag kände nämligen till Bolivars sätt att komma med
små överraskningar. Vi kommo efter mycket besvär till väders
och vinglade som en äggtung ejder iväg söderut över
telefontrådar och trädtoppar. Det var motvind, och det gjorde att vi
först efter tre kvarts timme passerade Södertälje. Vi hade på
samma tid lyckats klättra till den imponerande höjden av 75
meter. Min passagerare började visa tecken på otålighet, och då
vi efter något mer än 4 timmars flygning landade på
Malmslätt, hade han också fått Bolivars möjligheter som
expressfordon klara för sig, varför han ansåg det säkrare att taga
tåget från Linköping till Malmö. Det gjorde han rätt i, ty först
två dagar senare uppenbarade Bolivar och jag oss därstädes.
Det tog en hel dag bara över Småland. Farten var nämligen
så långsam, att jag emellanåt tröttnade, och så fort jag
upptäckte en åker stor nog att landa på gick jag ned för att få
mig en rök. Uppehållen blevo aldrig långa, ty så fort folk
kom springande lyfte jag igen som en skrämd kråka. Det var
nämligen inte utan att jag skämdes för att visa gamle Bolivar
här i mitt eget landskap. Ett slag fick jag se ett godståg som
sakta och makligt pustade iväg därnere. Här var i alla fall ett
tillfälle att låta flygplanet visa sin överlägsenhet över
järnvägståget, så jag vågade mig på att etablera en kappkörning
med godståget. Hade det varit ett persontåg eller snälltåg, hade
jag nog tänkt mig för, men det här sniglande godståget skulle
jag väl kunna imponera på. Jag var så lågt nere, att jag kunde
se en man sticka ut huvudet ur buren på lokomotivet och
intresserad följa flygplanet med blicken. Så drog han in
huvu
172
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
