Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ”Vi”, min maskin och jag, av Charles Lindbergh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
höjd var dimman så tät, att endast stjärnorna rakt ovanför
kunde ses.
Månen var inte uppe, och det var mycket mörkt. Topparna
på några av ovädersmolnen var flera tusen fot ovanför mig och
vid ett tillfälle då jag försökte flyga igenom ett av de större
molnen, började isbark bildas på planet och jag tvingades vända
om och genast uppsöka klarare luft och sedan flyga omkring
de moln, som jag inte kunde gå över.
Efter omkring två timmars mörker steg månen upp vid
horisonten, och sedan gick flygningen betydligt lättare.
Klockan omkring i f. m., New Yorktid, började det dagas,
och temperaturen hade stigit så att faran för isbildning
praktiskt taget var över.
Snart nog efter soluppgången blev molnen mindre
sammanhängande, fast många av dem var högt över mig och det ofta
blev nödvändigt att flyga genom dem och navigera uteslutande
efter instrument.
Allt eftersom solen steg högre, blev öppningarna i dimman
talrikare. Genom en sådan kunde man se öppet vatten, och jag
gick ned till mindre än hundra fot över vågorna. Det blåste
stark nordvästlig vind och havet var täckt av vita skumkammar.
Efter några miles av tämligen klar luft tog sikten
fullständigt slut och under nära två timmar flög jag fullkomligt blind
genom tjockan på omkring 1.500 fots höjd. Därpå lättade
dimman och vattnet blev åter synligt.
Vid flera andra tillfällen blev det nödvändigt att kortare
stunder uteslutande flyga efter instrument, men sedan upplöste
sig dimman i fläckar. Dessa fläckar tog alla möjliga slags
former. Talrika strandkonturer uppenbarade sig med träd som fullt
tydligt avtecknade sig mot horisonten. Faktiskt var
hägringarna så naturliga, att hade jag inte varit mitt ute över Atlanten
och vetat att intet land existerade längs min väg, skulle jag ha
tagit dem för verkliga öar.
380
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
