Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ”Vi”, min maskin och jag, av Charles Lindbergh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då dimman lättat gick jag ned närmare vattnet och flög
emellanåt knappt tio fot över vågorna och sällan högre upp än
tvåhundra fot.
Det ligger ett luftlager nära marken eller vattnet, genom
vilket ett flygplan flyger lättare än på högre höjd, och timmar i
sträck drog jag fördel av denna omständighet.
Även var det nära vattnet mindre svårt att bestämma
avdriften. Under hela flygningen blåste det tillräckligt hårt för
att vågorna skulle bli skumhölj da. När en sådan vågkam
bildades, blåste skummet av och visade vindens riktning och
ungefärliga styrka. Skummet låg kvar på vattnet tillräckligt
länge för att jag skulle få en allmän uppfattning om
avdriften.
Under dagens lopp såg jag en hel mängd tumlare och några
fåglar men inga fartyg. Senare fick jag veta, att två olika
fartyg rapporterat att jag hade passerat över dem.
Det första tecknet till att jag nalkades Europas kuster var
en liten fiskarbåt, som jag först observerade några miles för ut
och obetydligt söder om min kurs. Det fanns flera sådana
fiskarbåtar i klungor med några miles avstånd sinsemellan.
Jag flög över den första båten utan att se något tecken till
liv ombord. Då jag kretsade över den andra syntes emellertid
ansiktet av en man som tittade ut genom kajutfönstret.
Jag har samtalat korta stunder med folk på marken genom
att flyga lågt med drosslad motor, varpå jag ropat en fråga
och fått svar med någon signal. När jag såg denne fiskare,
beslöt jag att försöka få honom att peka mot land. Jag hade
knappt fattat mitt beslut, förrän jag insåg fruktlösheten av
försöket. Med all sannolikhet kunde han inte tala engelska, och
även om han kunde det, skulle han otvivelaktigt vara alltför
förbluffad för att svara. I alla fall kretsade jag än en gång
över båten och sedan jag stängt av gasen, då planet endast var
några fot från denna ropade jag: »Ät vilket håll ligger Irland?»
Naturligtvis var försöket fruktlöst och jag fortsatte min kurs.
381
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
