Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mitt liv i luften, av Richard Byrd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flygplanet dröp av vatten. Vii passade noga på temperaturen för
att icke när nattkylan kom riskera isbildning. I loppet av
15 minuter kan ett drypande flygplan, om vattnet på vingar och
propeller fryser, tryckas ned till marken. Dimman var så tät
att vi knappast kunde se vingspetsarna.
Jag kom att tänka på löjtnanterna Maitland och
Hagenberger, vilka samtidigt voro på väg över Stilla oceanen till
Honolulu. Jag bad Noville sända dem ett radiogram med
välönskningar.
Med hänsyn till den starka bränsleförbrukningen skrev jag
till Noville, då de tre motorernas buller omöjliggjorde
samtal, att vi om det uppstod den allra minsta motvind skulle bli
tvungna att gå ned på vattnet på grund av bränslebrist innan
vi nått fram till Europa. Jag förklarade att jag var ansvarig
för allas liv och att jag, oavsett mina egna känslor, önskade
veta hur de ställde sig till tanken på att vända om. Han
svarade ögonblickligen att han icke kände någon landningsplats
mellan Newfoundland och Förenta staterna, med undantag av
S:t John, som nu låg höljt i dimma, så att det icke bjöd mindre
säkerhet att gå vidare än att vända. Jag var glad att finna att
hans känslor gingo i denna riktning, då jag ingenting mindre
önskade än att vända om. Vi omnämnde icke detta
meningsbyte för Acosta och Balchen, som hade nog med att sköta sina
egna sysslor.
Vi satte alltså in våra liv på den teorien, att om vi blott
flögo på lämpligt höjd, skulle vi finna gynnsamma
vindförhållanden. Finge vi vinden med oss, skulle vi med lätthet nå
fram till Europa, varom icke måste vi komma till korta,
förutsatt att Novilles uppskattning av bensinförrådet var riktig.
Vi flögo nu på över 3.000 meters höjd, i djupt nattmörker,
så djupt att vi icke kunde se en hand framför oss, och
dessutom var det bitande kallt. Jag finner att jag antecknat i
loggboken gång på gång: »Det är omöjligt att navigera». Vår
enda räddning skulle vara att få medvind. Endast en flygare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
